En flygplats är mest ett ställe för väntan, även om där finns restauranger, barer och affärer med taxfree. Alla människor är väldigt mycket på väg någonstans. På något sätt är till och med kassörskor och annan servicepersonal liksom i rörelse, även när de står stilla. Kanske sätter alla tankar och samtal som pågår inom och mellan människorna här en grundton. Jag minns ”Music for airports”, som var meditativ och samtidigt på något sätt expanderande. Här där jag sitter på ett café vid gaten, spelas just nu ”Euforia”med Loreen. Jo, nu pirrar det. Snart lyfter planet äntligen!
#blogg100
Packa kappsäck
Det spelar ingen roll hur ofta jag reser. Att behöva välja vad som ska ner i väskan är alltid lika svårt. Särskilt när jag reser från kyla till värme. Efter en lång vinter med mycket kurande i lager på lager av tyg, ska jag plötsligt röra mig bland andra människor iklädd sommarkläder. Det känns som om de där plaggen tillhör någon annan. Så i packandet ingår att prova kläderna och gå omkring lite hemma i lägenheten. Det får ta sin tid. Då kanske jag slipper släpa med mig sånt jag inte vill använda när jag väl är framme. Å andra sidan är det roligt att ha en del att välja på. Fast inte för mycket, då går det åt för mycket tid att hålla reda på grejorna. Det är med andra ord många känslosamma val som ska göras, så nu har jag inte tid att blogga mer idag. Resfeber!
#blogg100
En tappad sko
Något glimmade till på marken. Jag var ute på en promenad efter lunch hemma, med efterföljande fika på vårt favoritcafé. Maken drog ut på stan efter kaffet och trevligt samtal med en granne, för att leta efter en ny rock. Jag ville hellre vara i det fria och tog en sväng ut i naturen. När jag nu böjde mig ner över det som glimmade, såg jag att det var en mycket liten sko. Kanske hade en mycket liten Askunge passerat här och lämnat sin sko? Jag lät skon ligga kvar, efter att ha fotograferat den. Vem vet, kanske nästa person som hittar den är Askungens prins? När jag kommit hem från promenaden och vilat ett tag dök maken upp. Han hade hittat en finfin rock. I den såg han ut som en prins!
Återhämtning
För ungefär en månad sedan gick jag kursen ”Hjälpa andra”, en certifieringskurs för den som vill hjälpa och handleda andra i sorg. Mer än halva kursen ägnades åt att bearbeta egna förluster. Och för att kunna arbeta rekommenderas att vi som gått kursen ser över minst tio relationer, innan vi är redo att hjälpa någon annan. Idag var jag på den månadsvisa kostnadsfria återträff som ingår i kursen. Jag träffade en av mina kurskamrater och två kvinnor som gått kurs tidigare. Det värmde hjärtat att möta dem.
#blogg100
Gamla vänner
På mammas äldreboende träffar jag några gamla vänner. Kvinnans mamma bor där. Vi ”barn” känner varandra delvis genom att våra föräldrar gjorde det. Senare i livet träffades vi igen och arbetade tillsammans med texter för ett meditationscenters program. Det utvecklas nu en trivsam stämning runt middagsbordet.
Bonaden på bilden hade min mamma i sitt gästrum förr. Idag kunde jag också hjälpa henne att få kontakt med en gammal vän från Norge. Norskan hade just fyllt jämn födelsedag och blev mycket rörd över att höra mammas röst. Delad glädje kan kännas mer än dubbel glädje!
#blogg100
När sjukgymnasten får gå till sjukgymnast
Sjukgymnast. Jag vet. Några läsare kommer att reagera på det ordet. Det heter fysioterapeut nu för tiden. Jag har inte bytt titel än. Inte den kollega som jag idag för tredje gången besökte heller. Mitt vänstra knä (syns på bilden) har blivit sämre sista tiden. Jag har tränat mindre och mindre, för att det gör ont och jag tappar lusten då. Jag har inte varit säker på var felet ligger. Och jag tappade ett tag även tron på att hitta alternativa sätt att träna, som kändes tillräckligt roliga. Det var jobbigt att be om hjälp inom ett område där jag själv är ”expert”. Mina kunskaper hade tyvärr börjat kännas teoretiska och omöjliga att omsätta i praktisk handling, när det gällde min egen kropp. En kollegas undersökning och peppning hjälpte. Jag planerar nu att bli bättre, ha mindre ont och återfå kondition och styrka.
#blogg100
Morgonpromenad med vårtecken
Det är dags att ta vara på varje tillfälle att vara utomhus. Jag kom iväg tidigare på förmiddagen än vanligt. Det var annorlunda i parken vid den här tiden. Dagisbarnen och hundägarna var i full gång. Stoj och skall. På hemvägen såg jag magnoliaknopparna, som redan ser lovande ut. Lite varmare bara, så börjar allt blomma igen. Försiktigt öppnar sig blad och knoppar. Det är värt att vänta på och en glädje att följa steg för steg.
#blogg100
Om inspiration
Att skjuta upp är ett beteende jag känner väl till. Det innebär att när dagens blogginlägg ska skrivas är jag trött och tom inuti. Saknar inspiration. I det här läget brukar jag leta bilder i telefonen. Det brukar sätta igång flödet och skrivandet. Den här bilden tog jag alldeles i början av den här bloggomgången. Jag tänkte att färgerna var inspirerande. Det skulle vara lätt att skriva något med utgångspunkt från bilden. När jag vid detta tidigare tillfälle började skriva, kändes det alldeles fel. Jag valde en annan bild den dagen.
Så nu får den här färgglada bilden illustrera bloggarens våndor över bristande inspiration. Den visar också hur uppskjutande kan skapa oväntade nya kombinationer av ord och bild.
#blogg100
Dans som meditation
När jag var ung, för många år sen, upptäckte jag möjligheten att utöva yoga och meditation. Jag blev mycket glad, när jag förstod att dans, som jag älskade redan då, kan vara en form av meditation. Efter alla dessa år är dansen fortfarande en källa till glädje. Jag upptäcker nya aspekter av övandet varje gång jag ger mig hän. Som mystikerna säger: ”Dansa tills dansaren försvinner och bara dansen blir kvar!”
#blogg100
En särskild klocka
Klangen av klockor fascinerar mig: En Gong-Gong, kyrkklockor, klangskålar och bjällror, Michael Oldfields stycke Tubular Bells. Klockan på bilden köpte jag vid mitt enda, allt för korta, besök i Japan. Under några timmar kunde jag då gå runt i ett zen kloster, tillsammans med andra turister. Den har fått inleda meditationsstunder, vid alldeles särskilda tillfällen. I vanliga fall hänger den i mitt sovrumsfönster, som en sorts amulett. Den har en spröd och ren, ganska lång klang.
#blogg100
angaho 