Publicerad den av angaho

New beginning – börja nytt!

Idag återupptar jag bloggen och har skaffat domännamnet angaho.com. Det har jag tänkt på länge och funderat på hur jag ska göra. Sen jag bloggade senast har jag fått diagnoserna autism och ADHD, samt gått i pension. Det passar mig att vara pensionär och mer kunna styra min tid själv. Såklart krävs en hel del anpassning till alla andra: Make, släkt, grannar och vänner…Men ändå..

Fotot tog jag igår på Remakebolaget. Det säger ganska mycket, som bilder ofta gör.

Nedan under aktuellt är länk till dem, mycket nöje!

Aktuellt
Publicerad den av angaho

Isande nyheter – insikter från glaciärerna

Det är så svårt för mig att förstå hur någon kan förneka att klimatförändringarna är ett problem. Vi ser stora förändringar inom Sveriges gränser, bara sedan 2002. Så här skriver DN idag:

”Svensk glaciärforskning har en lång historia. Redan i början på 1900-talet gjordes en omfattande kartläggning. ”

”Fem stora inventeringar har gjorts, förutom den i början av 1900-talet, gjordes en på 1960-talet, en 2002 och två gjordes utifrån satellitbilder från 2008. Inventeringarna visar att avsmältningen sker allt snabbare. Helagsglaciären, Sveriges sydligaste glaciär, har krympt kraftigt och är i dag bara ungefär hälften så stor som den var runt år 1916. Hela 45 procent av ytan har smält bort. För hundra år sedan fanns drygt 290 svenska glaciärer, i dag har omkring 30 av dem försvunnit.”           

http://www.dn.se/nyheter/sverige/en-tredjedel-av-sveriges-glaciarer-har-smalt-bort/

Ibland fantiserar jag om hur annorlunda allt blivit, ifall jag läst geobiovetarlinjen istället för skapande dramatik. Samtidigt vet jag egentligen inte alls, om jag kunnat åstadkomma någon skillnad. 

Rent konkret stod jag inför det valet en gång på 1980-talet. Jag hade läst en 5-poängskurs i meteorologi och börjat läsa glaciologi. Nu sökte jag studier på heltid och hade både kommit in på ett program och på en 40-poängs-kurs. Det blev skapande dramatik den gången. Valet hade med min skoltrötthet att göra. Jag ville bli klar med studierna snabbt. Biogeovetarprogrammet var tre år långt, jämfört med skapande dramatikens ett år långa grundkurs.

Mitt intresse för glaciärer hade väckts tidigare, under en resa med Fältbiologerna till Spetsbergen. Den gjorde jag sista sommarlovet på gymnasiet. Resan var livsomvälvande på många sätt. Det blev så tydligt för mig att det inte finns några platser som är orörda av människan. Att människan i sig är en del av naturen. Och hur långt ut i vildmarken jag än tar mig, har jag mitt eget oroliga sinne med mig. 

Just den sista insikten blev glasklar långt ut på en glaciär. Jag hade då, för några timmar, lämnat vårt tältläger och gett mig ut på vandring helt ensam. Men mitt tunga sinne och mitt ältande följde med mig. Jag började gråta till slut. En lång stund gick jag omkring svärande och muttrande med tårarna rinnande nerför kinderna. Så småningom lättade det inombords. Samtidigt sprack molntäcket upp.

 Mitt sinnestillstånd verkade följa vädret. Kunde det finnas något sätt att hitta en bättre jämvikt inombords, mindre turbulens? Och behövde mitt engagemang i natur- och miljöfrågor förankras i ökad självinsikt? Min empati för djur och natur inkludera alla de andra människorna? Här någonstans började min uppmärksamhet vändas lika mycket mot mitt inre, som mot omgivningen. Meditation och medkänsla, tillsammans.

Glaciärerna ingår i ett komplext system, vår biosfär. Hur du, jag och alla andra människor är, beter oss och hur vi samtidigt interagerar med det systemet, har stor betydelse. Klimatförändringarna är ett exempel på hur stor betydelse vårt beteende har. Mitt skrivande ingår i en process, där jag utforskar den betydelsen. En undersökning som vill bidra till konkreta handlingar!

#blogg100

Publicerad den av angaho

Styrkan hos en ros


Idag har jag firat min mamma på Mors dag, i sällskap av en syster, min man och en vuxen systerdotter. Och nu påminns jag om en strof ur en sång: Miten och Deva Premal, de som jag hörde sjunga i fredags, gav  1996 ut albumet Strength of A Rose. https://open.spotify.com/album/2oYa70GgGOLLSGLwREb1oE 

Jag minns inte längre i vilken form jag hade albumet, om det var på CD eller kasettband (!). Däremot minns jag hur låtarna på albumet gav mig styrka och mod att välja nya vägar i livet. 

I samma veva sökte jag in till sjukgymnastprogrammet och bytte yrkesbana. Under den resan fick jag ofta försöka vara mamma åt mig själv, för att orka. Jag var ensamstående utan barn och mina vänner var inne på helt andra saker. 

Att bli student igen (och på ett yrkesinriktat program) vid 35+ är inte helt enkelt. I sjukgymnast-programmet är det dessutom så mycket fokus på kroppen, även studenternas egna kroppar.

Jag behövde all självmedkänsla jag kunde uppbringa under de där åren. Musik och meditation hjälpte mig att hitta min egen inre moderlighet.

En av kvalitéerna i att vara kvinna och mamma, handlar både om styrka och mjukhet, som hos rosorna.

Att ge efter och samtidigt fortsätta veckla ut kronbladen. Låta dofterna släppas fria.

#blogg100

Publicerad den av angaho

ACT-institutet

Det här är en av mina förebilder och inspirationskällor: 

Graciela Rovner, ACT-trainer, medicine doktor i rehabiliteringsmedicin och fysioterapeut med specialistkompetens inom smärtrehabilitering. Hon har precis startat ACT-institutet och jag pratade med henne om det idag.

ACT betyder Acceptance and Commitment Therapy och brukar ibland kallas tredje vågens KBT. ACT handlar om att agera på ett pragmatiskt sätt och göra det som funkar. Syftet med det är att kunna vara den jag vill vara. Det handlar om att välja riktning och ett sätt att agera (bete oss) så vi kan fortsätta att växa och utvecklas även när vi möter svårigheter. För att välja riktning behöver vi identifiera vad det är som är viktigast för oss. Jag brukar fråga mig: Varför är jag här? Vad handlar mitt liv om? Vad vill jag lämna efter mig?

Tack vare peppning från Graciela kom jag förra sommaren iväg till Berlin där den stora världskonferensen ACBSWC hölls. Där möts behandlare och forskare inom ACT. Förra årets konferens hade även världsnamn inom mindfulness (Richard Davidsson), global hälsa (Vikram Patel) och positiv psykologi (Barbara Fredrickson) som talare. I år, när konferensen hålls i Seattle, vet jag att grundaren av DBT, dialektisk beteendeterapi (Marsha Linehan) och pionjären inom forskning om självmedkänsla (Kristin Neff) är inbjudna gästttalare. I Berlin fick jag en nytändning både professionellt och privat, tack vare att jag deltog i konferensen. Att arbeta med ACT ger en öppen och inkluderande attityd.

Kolla gärna in ACT-institutets hemsida: http://www.actinstitutet.se/

Publicerad den av angaho

Underbart är kort

Nu är jag ledig igen. Jag kan ge mig ut på ängarna och njuta av våren -här och nu.

Uppdraget i Huddinge blev kortare än planerat. Jag arbetade för bemanningsfirma och då kan förutsättningarna för arbetet förändras fort. Det var roligt att återse den här delen av Stor-Stockholm. Jag bodde i Huddinge under delar av utbildningen till sjukgymnast. Nära och bra till Flemingsberg, där Campus Huddinge ligger och de flesta kurserna gick. Här i Huddinge kommun finns stora grönområden och fina gamla villor. Jag har sett gullris slå ut och blivit nostalgisk över hus med brutna tak, som liknar mitt barndomshem i Uppsala. Nu är min tid i här i omgivningarna slut för den här gången och jag tackar för mig. Mot Stockholms central! 


#blogg100

Publicerad den av angaho

Navelskådande 

  Så här såg min mage ut alldeles nyss. Mycket av det som hänt idag utgår från magkänsla.

Under den månatliga återträffen på Institutet för sorgbearbetning blev det känslosamt. Både glädje och sorg känns i magen, likaväl som i hjärtat. Att känna efter – lite mer än vanligt –  hur kroppen har det, är en hjälp för att läka sorger.

Sen har jag stått i provrum och tittat på min mage i olika vinklar, iförd olika plagg. Jag letade efter något att ha på en fest imorgon. Till slut hittade jag en outfit, som kändes bra både i magen och i hjärtat. Tack mage!

Publicerad den av angaho

Varför?

  För att jag kan. För att se hur det går. Det är femte året i rad den här utmaningen händer och andra gången jag själv deltar. Just idag – när det ändå har pågått dagligen sen 1/3, tryter inspirationen rejält. http://bisonblog.se/2016/02/blogg100-femte-aret-i-rad/

Så varför inte metablogga? Blogga om att blogga, liksom. Förra gången körde jag bloggen kopplad till en hemsida. Den här gången prövar jag WordPress Iphone-app. Lätt att bara fånga något i ögonblicket liksom. Fast sen går jag in och redigerar ändå… Det är språket jag vill åt. Rytmen!

#blogg100

Publicerad den av angaho

Moln

  ”The way of the white clouds” heter en bok av mystikern Osho. Den läste jag i tjugoårsåldern och kände igen något, mindes något. 

Varifrån minnet kom vet jag fortfarande inte. Bara att den kvalitén – som de vita molnen har – hela tiden finns och bara väntar på uppmärksamhet. Allt skiftar, hela tiden; tankar och känslor växlar; situationer uppstår, pågår och löses upp i något annat. 

Går det att medvetet välja en tillvaro som liknar de vita molnens? Det verkar så i alla fall. Zen-mästare, Sufi-mystiker och Tibetanska lamor har beskrivit varianter på samma tema. 

Och även en värmländska:

”Det var en gång en sjö som lyste och blänkte blå, långt långt borta på Världens Tak, i ett land som heter Tibet. Den sjön var så spegelklar, att fåglarna som flög över den, i svindlande ögonblick inte visste vad som var upp eller ner, himmel eller sjö, spegling eller verklighet.

Alldeles nere vid strandkanten låg Pema på rygg i gräset och följde de vita molnens väg. Han smakade på ett vårgrönt strå, höjde sig på armbågarna och såg ut över sjön. Sjön gav honom ett blått ögonkast och Pema log tillbaka.

Du har säkert själv legat på rygg i gräset så där som Pema, tittat upp mot himlen och funderat och tänkt. Annars måste du pröva det så fort du kan. Då ska du få se hur molnen förvandlar sig och i lekar glider in och ut och om varandra. Då ska du få se hur de väver tunna slöjor av ljus, hur de tätnar och samlar sig. De formar sig till precis vad du vill. Och då hisnar du som Pema hisnade; över himlen, jorden och det spretiga gräset.” 

Ur ”Det var en gång en sjö” av Elisabet Härenstam. 

Publicerad den av angaho

Tillbaka i vardagen

  Efter en resa är min tvättkorg oftast full. Så även denna gång och tvättstugan fick besök under några timmar. Hushållsarbete har en lugnande effekt på mig. Upprepningen av arbetsmoment och den intima känslan av att vårda mina tillhörigheter känns behagliga. De som hävdar att vi älskar våra saker för mycket, har missförstått något, tror jag.

Det är inte kärleken till sakerna som är problemet. Istället är det begäret efter fler och nya saker eller rädslan att förlora dem vi äger,  som skapar svårigheter. Kärlek kan riktas åt alla håll, både mot levande varelser och döda ting. Överallt där kärleken får ta plats, skapas skönhet och ordning. Så och i tvättstugan.

#blogg100

Publicerad den av angaho

Poolside

  Igår flyttade jag alla våra saker från ett hotellrum till ett annat. Vårt förra låg mot den rejält trafikerade gatan och på andra våningen, med palmer precis framför fönstret. Charmigt, men mörkt och bullrigt. Bilden visar utsikten från vårt nya rum på åttonde våningen. Jag vågade mig också på att ligga vid poolen för första gången i förmiddags. Min vita hud lyste i stark kontrast mot den svarta baddräkt med ben, som jag köpte inför resan. Jag hann inte ligga där länge innan några regndroppar fick mig att gå in igen. Det var ändå dags för lunch…
#blogg100