Navelskådande 

  Så här såg min mage ut alldeles nyss. Mycket av det som hänt idag utgår från magkänsla.

Under den månatliga återträffen på Institutet för sorgbearbetning blev det känslosamt. Både glädje och sorg känns i magen, likaväl som i hjärtat. Att känna efter – lite mer än vanligt –  hur kroppen har det, är en hjälp för att läka sorger.

Sen har jag stått i provrum och tittat på min mage i olika vinklar, iförd olika plagg. Jag letade efter något att ha på en fest imorgon. Till slut hittade jag en outfit, som kändes bra både i magen och i hjärtat. Tack mage!

Återseende

  
Idag träffade jag åter en av mina kurskamrater från ”Hjälpa andra – sorgbearbetning”. Vi fikade efter en promenad på Djurgården, då vi tittade på träd och blommor, medan vi pratade om allt möjligt. I processen som kursen lär ut ingår att arbeta med sina egna förluster. Så vi pratade förstås mycket om det också. Under promenaden mötte vi två små vita hundar, westies. När jag var liten hade jag en sådan hund. Minos hette han. Honom tillät jag mig inte att sörja när han dog. Jag var då tjugo år och det fanns flera människor i min närhet som nyligen dött. Det kändes futtigt att sörja en hund, i jämförelse. Nu så här långt efteråt förstår jag att det helt enkelt gjorde för ont just då. De vita hundarna och deras människor dök upp på fiket sen och satt rätt nära oss. Det kändes som en hälsning från Minos.

#blogg100

Återhämtning 

  För ungefär en månad sedan gick jag kursen ”Hjälpa andra”, en certifieringskurs för den som vill hjälpa och handleda andra i sorg. Mer än halva kursen ägnades åt att bearbeta egna förluster. Och för att kunna arbeta rekommenderas att vi som gått kursen ser över minst tio relationer, innan vi är redo att hjälpa någon annan. Idag var jag på den månadsvisa kostnadsfria återträff som ingår i kursen. Jag träffade en av mina kurskamrater och två kvinnor som gått kurs tidigare. Det värmde hjärtat att möta dem.

#blogg100