99 av 100

Å ena sidan är det alltid roligt med utmaningar och att skriva. Å andra sidan känner jag att just den här utmaningen – att skriva och publicera hundra blogginlägg på lika många dagar – är mindre rolig än många andra utmaningar jag antagit. 

Jag älskar det här inlägget för känslan av att nästan vara framme. Det är en särskild känsla som är bitterljuv, vad målet och vägen dit än är.

Redan nu vet jag att jag kommer att fortsätta bloggandet, men med betydligt glesare frekvens. Och kanske under annat namn. 

Vad den här omgången blogg100 gett mig, är främst chansen att lära mig använda WordPress genom frekvent användning och särskilt att använda plattformens mobilapp. 

Ikväll är jag åter gräsänka. På lördag reser jag till Arizona. Jag ska vara i Sedona en vecka. Då kommer jag inte att behöva anpassa bilder och ord, som beskriver min upplevelse under vistelsen där,  till det här bloggformatet. Jag kan dela med mig på sociala medier utan hänsyn till bloggen. Det känns bra. 

Nu tänker jag tillbaka på vad jag bloggat om sen starten i mars och tittar på statistiken i WordPressappen. Jag har inte många följare och inte heller många läsare eller gillare av enskilda inlägg. Min blogg är spretig i ämnesvalen, vilket också avslöjas i mängden kategorier och i själva namnet på bloggen: Stort och smått i hundra dagar.

Vad inlägget imorgon ska handla om vet jag inte än. Bara att det blir det sista i just den här bloggen. Vi kanske ses då?

#blogg100

Isande nyheter – insikter från glaciärerna

Det är så svårt för mig att förstå hur någon kan förneka att klimatförändringarna är ett problem. Vi ser stora förändringar inom Sveriges gränser, bara sedan 2002. Så här skriver DN idag:

”Svensk glaciärforskning har en lång historia. Redan i början på 1900-talet gjordes en omfattande kartläggning. ”

”Fem stora inventeringar har gjorts, förutom den i början av 1900-talet, gjordes en på 1960-talet, en 2002 och två gjordes utifrån satellitbilder från 2008. Inventeringarna visar att avsmältningen sker allt snabbare. Helagsglaciären, Sveriges sydligaste glaciär, har krympt kraftigt och är i dag bara ungefär hälften så stor som den var runt år 1916. Hela 45 procent av ytan har smält bort. För hundra år sedan fanns drygt 290 svenska glaciärer, i dag har omkring 30 av dem försvunnit.”           

http://www.dn.se/nyheter/sverige/en-tredjedel-av-sveriges-glaciarer-har-smalt-bort/

Ibland fantiserar jag om hur annorlunda allt blivit, ifall jag läst geobiovetarlinjen istället för skapande dramatik. Samtidigt vet jag egentligen inte alls, om jag kunnat åstadkomma någon skillnad. 

Rent konkret stod jag inför det valet en gång på 1980-talet. Jag hade läst en 5-poängskurs i meteorologi och börjat läsa glaciologi. Nu sökte jag studier på heltid och hade både kommit in på ett program och på en 40-poängs-kurs. Det blev skapande dramatik den gången. Valet hade med min skoltrötthet att göra. Jag ville bli klar med studierna snabbt. Biogeovetarprogrammet var tre år långt, jämfört med skapande dramatikens ett år långa grundkurs.

Mitt intresse för glaciärer hade väckts tidigare, under en resa med Fältbiologerna till Spetsbergen. Den gjorde jag sista sommarlovet på gymnasiet. Resan var livsomvälvande på många sätt. Det blev så tydligt för mig att det inte finns några platser som är orörda av människan. Att människan i sig är en del av naturen. Och hur långt ut i vildmarken jag än tar mig, har jag mitt eget oroliga sinne med mig. 

Just den sista insikten blev glasklar långt ut på en glaciär. Jag hade då, för några timmar, lämnat vårt tältläger och gett mig ut på vandring helt ensam. Men mitt tunga sinne och mitt ältande följde med mig. Jag började gråta till slut. En lång stund gick jag omkring svärande och muttrande med tårarna rinnande nerför kinderna. Så småningom lättade det inombords. Samtidigt sprack molntäcket upp.

 Mitt sinnestillstånd verkade följa vädret. Kunde det finnas något sätt att hitta en bättre jämvikt inombords, mindre turbulens? Och behövde mitt engagemang i natur- och miljöfrågor förankras i ökad självinsikt? Min empati för djur och natur inkludera alla de andra människorna? Här någonstans började min uppmärksamhet vändas lika mycket mot mitt inre, som mot omgivningen. Meditation och medkänsla, tillsammans.

Glaciärerna ingår i ett komplext system, vår biosfär. Hur du, jag och alla andra människor är, beter oss och hur vi samtidigt interagerar med det systemet, har stor betydelse. Klimatförändringarna är ett exempel på hur stor betydelse vårt beteende har. Mitt skrivande ingår i en process, där jag utforskar den betydelsen. En undersökning som vill bidra till konkreta handlingar!

#blogg100

Meditation för klimatet

Ikväll satt jag tillsammans med en grupp andra kvinnor och mediterade mitt på Sergels Torg. En gammal vän från förr hade bjudit in mig till evenemanget via Facebook. Att vi bara var kvinnor var kanske en slump. Eller?
Så här stod det i inbjudan:

”Kloka beslut tas inte i farten, vi behöver stanna upp. Därför väljer vi att stå upp för miljön genom att sätta oss ner i meditation. 

I juni ska Sveriges regering fatta ett avgörande beslut. Antingen går de med på försäljningen av statliga Vattenfalls brunkolsgruvor, eller så beslutar de att behålla gruvorna för att fasa ut verksamheten. 

Vid försäljning tas kolet upp och klimatet är i fara. Att istället behålla gruvorna och låta kolet ligga kvar är nu det största och viktigaste Sverige kan göra för klimatet. 

Vi samlas utanför riksdagen för att stå upp för klimatet och ge vårt stöd till politikerna att fatta ett beslut med omsorg om vår gemensamma framtid. 

Manifestationen sker i tystnad och stillhet.”

”Vi föreslår att alla tar på sig något rött, ta också gärna med ett rött, smalt tyg, t.ex. en sjal eller handduk, om du har. Vi lägger sedan tygerna som en röd linje framför oss där vi sitter, en symbol för planetens gränser som inte ska överskridas.”

Bilden ovan är från en tidigare manifestation, utanför riksdagshuset. Här är en bild från vår lilla grupp just när jag lämnat den, då några dröjde sig kvar för att småprata.

Under själva meditationen var det ingen jag kände som fotograferade, vad jag vet. Däremot stannade många förbipasserande och en del av dem fotograferade också. 

Vi satt i tjugofem minuter. Det var märkligt hur stilla och glädjefyllt jag kunde uppleva Sergels Torg en fredagkväll. Jag hoppas nu att vår inbjudan till mer medvetet närvarande politiska beslut om klimatet når fram. Låt kolet ligga!

#blogg100

Arbete i en oas

Ordet arbete kan framkalla så många associationer. Idag hörde jag det beskrivas som en oas. Och platsen där jag arbetar ligger verkligen inbäddad i grönskande träd och blomster; just som en oas. 

Av en mästare på meditation, hörde jag för länge sedan arbete beskrivas: Han kallade det först och främst ”en förevändning för att vara tillsammans”. 

I arbetet organiserar vi utbyte av hjälp, stöd och erfarenheter. Vi delar glädje och sorg; smärta och njutning; nytta och nöje. Det kallas tjänster och ibland varor eller produkter. Långt innan det fanns pengar eller branscher, arbetade mänskligheten.

Frågan är hur de första människorna delade upp sina sysslor. De gjorde det nog inte på samma sätt som vi, i alla fall. Kanske gladdes de åt vad de kunde åstadkomma, kanske deras mödor skapade oaser?

Och kanske är arbetet vi utför idag en fortsättning på deras skaparkraft?

#blogg100

Mellan Hägg och syren 

Ikväll var vi på ABF-huset och deltog i en kväll som hyllade den nyligen avlidne författaren Göran Hägg. Han var en av mina lärare på kursen i Skapande svenska hösten 1980. Då var han ännu ganska ung och hade just slagit igenom som författare. I mina tjugoåriga ögon var han ändå en gubbe och hans ironiska one-liners föll ganska platt, tyckte jag då. 

När min man för flera år sedan kom hem med Häggs ”1001 böcker du måste läsa innan du dör”, blev jag därför irriterad. Och höll med SvD:s rescension av boken, vilken beskrev Häggs attityd till ”vanligt folk” som elitistisk. Min man, som läser böcker oftare än vad jag gör (nu för tiden), lät sig inte påverkas. Eller rättare sagt, min påverkan fick honom att gilla Hägg ännu mer. Vi brukade överdriva och skämta med varandra om min aversion mot och hans beundran för Hägg. Min mans favoritprogram är Babel och böcker är viktiga för oss båda två. Jag kände mer sympati för Hägg så småningom, till exempel när han deltog i På Spåret.

Så min man och jag slöt naturligtvis upp på ABF-huset, när vi såg att en kväll till Göran Häggs ära hölls där. Det var fri entré. John Crispinsen var konferencier. Johan Svedjedal, professor i litteraturkunskap, föreläste om Häggs författarskap. Tomas Bolme läste högt ur en biografi om Strindberg, som kommer att ges ut postumt i höst. För musikunderhållningen stod Marie Serander och Tuomo Haapala, med tonsatta dikter av Stagnelius, Ekelöf och Farrokhzad. Direktören för Italienska Kulturinstitutet höll ett känslosamt tacktal. 

Slutligen delades ett stipendium till Göran Häggs minne ut, för första gången. Han var engagerad i Läsrörelsen. Stipendiet är tänkt att delas ut till någon som främjar rörelsens mål och är instiftat av den efterlevande familjen. Elisabet Reslegård, Läsrörelsens ordförande, hade inlett kvällen. Hon delade nu ut stipendiet, i sällskap med Göran Häggs änka. 

Stipendiet gick till Christel Göransson, förstelärare och lågstadielärare på Valhallaskolan i Oskarström. Juryns motivering var: ”För hennes undervisning i bokens och läsandets tjänst. Litteraturen har alltid stått i centrum för hennes undervisning oavsett ämne. En litteratur som vidgar elevernas inre och yttre världar.” Christel var helt klart en värdig mottagare och höll ett fantastiskt tacktal, som berörde och entusiasmerade oss i publiken. Tack Göran Hägg!

#Blogg100

Över bron

Efter jobbet, tidigt ikväll, hamnade jag på Västerbron. Jag hade gjort ett ärende på Hornsgatan och hade ingen lust att sätta mig tunnelbanan eller bussen hem. Det är en särskild känsla att gå över bron med vinden i håret och se ut över grönskan, staden och vattnet. Ungefär halvvägs kom en klunga joggare med coacher längst fram och bak ifatt mig. De sprang inte så jättefort, skulle tydligen ända till Stadion. Jag hängde på dem en del av sträckan över bron och det var kul att springa i takt med en massa andra. Eftersom mitt knä inte är så bra och jag hade helt platta skor, höll jag bara på tills det började ta emot lite grann. Jag hade roligt i alla fall och det tror jag joggarna också hade. Idag har jag sett hur lätt det är att bygga broar mellan människor, med rätt intention. Och jag har lyssnat om och om igen på det italienska bidraget till ESC – No degree of separation  https://open.spotify.com/album/4klc3PR7Sg81ofnWPn5sbg – som ett ”soundtrack of my life”.
#Blogg100

ACT-institutet

Det här är en av mina förebilder och inspirationskällor: 

Graciela Rovner, ACT-trainer, medicine doktor i rehabiliteringsmedicin och fysioterapeut med specialistkompetens inom smärtrehabilitering. Hon har precis startat ACT-institutet och jag pratade med henne om det idag.

ACT betyder Acceptance and Commitment Therapy och brukar ibland kallas tredje vågens KBT. ACT handlar om att agera på ett pragmatiskt sätt och göra det som funkar. Syftet med det är att kunna vara den jag vill vara. Det handlar om att välja riktning och ett sätt att agera (bete oss) så vi kan fortsätta att växa och utvecklas även när vi möter svårigheter. För att välja riktning behöver vi identifiera vad det är som är viktigast för oss. Jag brukar fråga mig: Varför är jag här? Vad handlar mitt liv om? Vad vill jag lämna efter mig?

Tack vare peppning från Graciela kom jag förra sommaren iväg till Berlin där den stora världskonferensen ACBSWC hölls. Där möts behandlare och forskare inom ACT. Förra årets konferens hade även världsnamn inom mindfulness (Richard Davidsson), global hälsa (Vikram Patel) och positiv psykologi (Barbara Fredrickson) som talare. I år, när konferensen hålls i Seattle, vet jag att grundaren av DBT, dialektisk beteendeterapi (Marsha Linehan) och pionjären inom forskning om självmedkänsla (Kristin Neff) är inbjudna gästttalare. I Berlin fick jag en nytändning både professionellt och privat, tack vare att jag deltog i konferensen. Att arbeta med ACT ger en öppen och inkluderande attityd.

Kolla gärna in ACT-institutets hemsida: http://www.actinstitutet.se/

Upplysning

Bilden föreställer Andrew Newberg, neuroforskare. Han är pionjär inom den neurologiska forskningen om religiösa och andliga upplevelser. Jag lyssnade just på en föreläsning, som han höll om upplysning och hjärnan. Det är Sounds True som står bakom en Neuroscience Training Summit, med nya strömmade gratis föreläsningar varje dag. Efter föreläsningen frågade Tami Simon, från Sounds True, om Newbergs egna erfarenheter. Han berättade då om hur han som ung student blivit upplyst, genom att helt enkelt tvivla mer och mer på sin upplevelse av verkligheten. Till slut fanns bara ett fält av tvivel och Newberg gav upp hoppet om att hitta något att tro på. Någon hade frågat honom om han då inte blev förtvivlad, men så var inte fallet. Tvärtom infann sig ett djup lugn. Så började Newbergs intresse för fenomenet upplysning. Mer neurovetenskap via Sounds True här:

http://www.soundstrue.com/store/neuroscience-summit/free-access?

#blogg100

Ekot av en stjärna

På tåget hem från en långlunch med mamma och ett par av hennes gamla vänner, lyssnar jag på musik. Vännerna har funnits med så länge att de minns både mamma och mig från förr i tiden. Samtalen vi för vindlar och berör, väcker en längtan i mig. En längtan efter sånger, danser och stillhet där alla känslor får plats.

Pratibha, sångerska och låtskrivare från Danmark, firar tjugo år med Heart Dance, en form av meditation jag älskar. Du kan läsa mer om på http://www.pratibha.dk/

 Att höra låten Echo of A Star känns som en perfekt avrundning på de samtal om livet, döden och många gemensamma nära och kära, både levande och döda, som vi förde idag. ”Echo of a star, that is what we are…”

https://youtu.be/QQzGSiKT28I
#blogg100

Glass på takterrassen 

Glassen är uppäten. Det var havtornsbär och hallon med grädde till. En bitter smak fanns i havtornsbären. Den stod i kontrast till sötman i hallonen och den lena grädden. Vi har cyklat på Djurgården och över Lidingöbron idag. Överallt människor som solar och vilar, som vi själva.

I mig ett vemod över tidens gång och människans sårbarhet, förstärkt av nyheten om Olle Ljungströms död igår. Jag funderar över myter om självförbränning, kreativitet och droger. 

Våra kroppar är i sig självförbrännande. Att äta kräver en ämnesomsättning, som i sig sliter på kroppen. Genom att vara extremt mager kan man leva längre. Å andra sidan kräver kreativitet ett överskott av energi. Därför behöver en artist äta ordentligt. Våra kroppar kan också producera stämningsförändrande substanser, utan att vi tillför annat än mat, vatten och meningsfull aktivitet. 

Droger (inklusive alkohol) däremot, har biverkningar av olika slag. Oftast försämrar de förmågan till uppmärksamhet, särskilt på sikt. Och är det någonting som är nödvändigt för kreativiteten, är det uppmärksamhet.

 En skapande missbrukare får, trots extremt ogynnsamma förutsättningar, ändå ur sig en del alster. Det är fascinerande. Samtidigt kanske det allra mest skulle behöva väcka medkänsla och reflektion: Hur hittar vi sätt att hantera sårbarhet i oss själva och andra, samtidigt som vi värnar vår kreativitet?

En kort paus, när glassen är slut, för att tänka och blogga.

#blogg100