Publicerad den av angaho

Isande nyheter – insikter från glaciärerna

Det är så svårt för mig att förstå hur någon kan förneka att klimatförändringarna är ett problem. Vi ser stora förändringar inom Sveriges gränser, bara sedan 2002. Så här skriver DN idag:

”Svensk glaciärforskning har en lång historia. Redan i början på 1900-talet gjordes en omfattande kartläggning. ”

”Fem stora inventeringar har gjorts, förutom den i början av 1900-talet, gjordes en på 1960-talet, en 2002 och två gjordes utifrån satellitbilder från 2008. Inventeringarna visar att avsmältningen sker allt snabbare. Helagsglaciären, Sveriges sydligaste glaciär, har krympt kraftigt och är i dag bara ungefär hälften så stor som den var runt år 1916. Hela 45 procent av ytan har smält bort. För hundra år sedan fanns drygt 290 svenska glaciärer, i dag har omkring 30 av dem försvunnit.”           

http://www.dn.se/nyheter/sverige/en-tredjedel-av-sveriges-glaciarer-har-smalt-bort/

Ibland fantiserar jag om hur annorlunda allt blivit, ifall jag läst geobiovetarlinjen istället för skapande dramatik. Samtidigt vet jag egentligen inte alls, om jag kunnat åstadkomma någon skillnad. 

Rent konkret stod jag inför det valet en gång på 1980-talet. Jag hade läst en 5-poängskurs i meteorologi och börjat läsa glaciologi. Nu sökte jag studier på heltid och hade både kommit in på ett program och på en 40-poängs-kurs. Det blev skapande dramatik den gången. Valet hade med min skoltrötthet att göra. Jag ville bli klar med studierna snabbt. Biogeovetarprogrammet var tre år långt, jämfört med skapande dramatikens ett år långa grundkurs.

Mitt intresse för glaciärer hade väckts tidigare, under en resa med Fältbiologerna till Spetsbergen. Den gjorde jag sista sommarlovet på gymnasiet. Resan var livsomvälvande på många sätt. Det blev så tydligt för mig att det inte finns några platser som är orörda av människan. Att människan i sig är en del av naturen. Och hur långt ut i vildmarken jag än tar mig, har jag mitt eget oroliga sinne med mig. 

Just den sista insikten blev glasklar långt ut på en glaciär. Jag hade då, för några timmar, lämnat vårt tältläger och gett mig ut på vandring helt ensam. Men mitt tunga sinne och mitt ältande följde med mig. Jag började gråta till slut. En lång stund gick jag omkring svärande och muttrande med tårarna rinnande nerför kinderna. Så småningom lättade det inombords. Samtidigt sprack molntäcket upp.

 Mitt sinnestillstånd verkade följa vädret. Kunde det finnas något sätt att hitta en bättre jämvikt inombords, mindre turbulens? Och behövde mitt engagemang i natur- och miljöfrågor förankras i ökad självinsikt? Min empati för djur och natur inkludera alla de andra människorna? Här någonstans började min uppmärksamhet vändas lika mycket mot mitt inre, som mot omgivningen. Meditation och medkänsla, tillsammans.

Glaciärerna ingår i ett komplext system, vår biosfär. Hur du, jag och alla andra människor är, beter oss och hur vi samtidigt interagerar med det systemet, har stor betydelse. Klimatförändringarna är ett exempel på hur stor betydelse vårt beteende har. Mitt skrivande ingår i en process, där jag utforskar den betydelsen. En undersökning som vill bidra till konkreta handlingar!

#blogg100

Publicerad den av angaho

Meditation för klimatet

Ikväll satt jag tillsammans med en grupp andra kvinnor och mediterade mitt på Sergels Torg. En gammal vän från förr hade bjudit in mig till evenemanget via Facebook. Att vi bara var kvinnor var kanske en slump. Eller?
Så här stod det i inbjudan:

”Kloka beslut tas inte i farten, vi behöver stanna upp. Därför väljer vi att stå upp för miljön genom att sätta oss ner i meditation. 

I juni ska Sveriges regering fatta ett avgörande beslut. Antingen går de med på försäljningen av statliga Vattenfalls brunkolsgruvor, eller så beslutar de att behålla gruvorna för att fasa ut verksamheten. 

Vid försäljning tas kolet upp och klimatet är i fara. Att istället behålla gruvorna och låta kolet ligga kvar är nu det största och viktigaste Sverige kan göra för klimatet. 

Vi samlas utanför riksdagen för att stå upp för klimatet och ge vårt stöd till politikerna att fatta ett beslut med omsorg om vår gemensamma framtid. 

Manifestationen sker i tystnad och stillhet.”

”Vi föreslår att alla tar på sig något rött, ta också gärna med ett rött, smalt tyg, t.ex. en sjal eller handduk, om du har. Vi lägger sedan tygerna som en röd linje framför oss där vi sitter, en symbol för planetens gränser som inte ska överskridas.”

Bilden ovan är från en tidigare manifestation, utanför riksdagshuset. Här är en bild från vår lilla grupp just när jag lämnat den, då några dröjde sig kvar för att småprata.

Under själva meditationen var det ingen jag kände som fotograferade, vad jag vet. Däremot stannade många förbipasserande och en del av dem fotograferade också. 

Vi satt i tjugofem minuter. Det var märkligt hur stilla och glädjefyllt jag kunde uppleva Sergels Torg en fredagkväll. Jag hoppas nu att vår inbjudan till mer medvetet närvarande politiska beslut om klimatet når fram. Låt kolet ligga!

#blogg100

Publicerad den av angaho

Skuggor och dagrar

En så här varm dag är det riktigt skönt inne i vårt trapphus. Jag har haft tvättstugan på förmiddagen och rört mig upp och ner i huset. Vi bor på sex trappor och tvättstugan är i bottenvåningen. Lite grann har jag varit ute, på gården, balkongen och en promenad till affären. Det fick räcka idag.

Jag har alltid känt mig ambivalent inför att vara inomhus när det är fint väder ute. Särskilt när det är över 22-25 grader varmt. Då gillar jag ofta att hålla mig i skuggan eller inomhus, även om jag också solar emellanåt.

När jag var liten älskade jag att läsa böcker. På landet under sommarlovet kände jag mig mera ostörd inomhus. Den känslan kommer lätt tillbaka när det är varmt och jag inte har några tider att passa. Fast nu börjar det bli dags att laga middag!


#blogg100

Publicerad den av angaho · 1 kommentar

Kvällens TV-tips

En TV-serie som vi tittar på hemma hos oss, är Grace och Frankie. Avsnitten är ungefär en halvtimme långa, så man kan lätt se flera i rad, när andan faller på, som ikväll.

Säsong två har nyligen kommit på Netflix. Det är kul att se när två kvinnor i sjuttioårsåldern; Jane Fonda, som spelar Grace och Lily Tomlin, som spelar Frankie, får ta så mycket plats i rutan. Deras karaktärer går igenom en hel del under seriens gång och det är ömsom roligt, ömsom mer dramatiskt. 

Serien Vänners skapare, veteranerna Marta Kauffman och Howard J. Morris, står bakom manuset, läser jag på nätet. Mycket av historien i första säsongen byggde på förvecklingar, som uppstår när Grace och Frankies äkta män kommer ut som ett homosexuellt kärlekspar, i det allra första avsnittet.

 Nu i andra säsongen fördjupas alla bihistorier och vi får följa fler olika karaktärers öden. Hemma hos oss har vi inte tröttnat än. Så det är tur att det än så länge finns fler avsnitt kvar, som vi kan se en annan dag.

#blogg100

Publicerad den av angaho · 2 kommentarer

Att våga höras och synas

Idag har jag tränat på att våga synas och höras. Kanske inspirerad av gårdagens hyllning till Göran Hägg? 

Via Instagram har jag hittat Klara Härgestam och hennes sida klara besked http://instagram.com/klarabesked 

Idag fyller hon trettio år. Det firade Klara med att sjunga en födelsedagssång rakt in i kameran i morse. Och bjuda in sina följare till att filma ett kort hyllning & tagga filmklippet med hennes namn på Instagram. 

Så det gjorde jag! Och fick träna både på att våga genomföra det och på att vänta in hennes respons. 

Att vara med och omfamna en del tankar och känslor som hela processen utlöste, var kanske det mest utmanande för mig. 

Samtidigt känner jag mig nöjd med min insats och att jag vågade svara an. Tack igen Klara Härgestam och ja må du leva, idag och alla dagar!

#blogg100

Publicerad den av angaho

Blandade känslor 

Nu sitter vi, ett gäng gamla vänner, bänkade framför TV:n, som så många andra. Bordet är fullt av snacks och godis. Det finns vin. Vi har ätit tillsammans på den lokala pizzerian innan vi gick hit, hem till en i gänget som tagit på sig värdskapet. Mellon är nog mest en ursäkt för att träffas. En gång i tiden i min ungdom var jag aktiv i musikrörelsen och hängde på Musikforum i Uppsala. Vi avskydde Melodifestivalen och allt vi ansåg att den stod för: Kommersialism före kvalitet, en ytlig inställning till skönhet och hela idén om att det går att tävla i musik. Nu har den här samlingen framför finalen blivit en tradition, som är svår att bryta. Det är mysigt att ses och därför är alla anledningar som får oss att sluta upp välkomna. Och i år har tack och lov stora delar av programmet hög kvalitet även konstnärligt. 

Nu måste jag lägga undan telefonen innan jag blir utslängd från festen!

#blogg100

Publicerad den av angaho

Upplysning

Bilden föreställer Andrew Newberg, neuroforskare. Han är pionjär inom den neurologiska forskningen om religiösa och andliga upplevelser. Jag lyssnade just på en föreläsning, som han höll om upplysning och hjärnan. Det är Sounds True som står bakom en Neuroscience Training Summit, med nya strömmade gratis föreläsningar varje dag. Efter föreläsningen frågade Tami Simon, från Sounds True, om Newbergs egna erfarenheter. Han berättade då om hur han som ung student blivit upplyst, genom att helt enkelt tvivla mer och mer på sin upplevelse av verkligheten. Till slut fanns bara ett fält av tvivel och Newberg gav upp hoppet om att hitta något att tro på. Någon hade frågat honom om han då inte blev förtvivlad, men så var inte fallet. Tvärtom infann sig ett djup lugn. Så började Newbergs intresse för fenomenet upplysning. Mer neurovetenskap via Sounds True här:

http://www.soundstrue.com/store/neuroscience-summit/free-access?

#blogg100

Publicerad den av angaho · 2 kommentarer

Solbadarna i backen (och i båsen)

Överallt har de dykt upp, solbadarna. Som vårblommor pryder de gräsmattorna i backen upp mot Kampementet. Det är kanske bara någon dag till vi kan njuta av värmen den här gången. 

Så tunn en människas hud är! Den behöver både solljus och svalkande skugga. Vi vill få färg, bli vackra för varandra. 

På väg in i porten från cykelturen i solen, träffar jag en av mina grannar. Hon berättar om sitt besök på utlämningsstället för DHL, som finns Solexpress’ lokaler, grannskapets solarium med självbetjäning. Min granne skulle hämta ut ett paket där. Det fanns en stor box med paket i. Den öppnades med en särskild tillfällig kod, fungerade också den med självbetjäning. 

Trots värmen och solen utomhus, var det fullt av folk inne i båsen, i själva solariedelen av lokalen, berättade min granne. De hade dörrarna öppna för få luft och hettan från apparaterna vällde ut från båsen. Vi spekulerade i hur det kom sig. Många människor kanske inte vågar visa sig utomhus innan de fått färg och ”solar” därför inomhus först. Även en dag med ett så härligt väder. Vilken absurd värld vi lever i!

#blogg100

Publicerad den av angaho · 1 kommentar

Möten med förhinder

Imorse fanns det ingen yoghurt hemma och jag gick ut tidigt för att handla. På en gren i trädet utanför mataffären, satt en liten uppburrad fågel alldeles stilla. Först trodde jag nästan att den var död eller i alla fall allvarligt sjuk. Jag klev närmare och fotograferade den i olika vinklar. Då rörde den på sig, sträckte på halsen och blev mindre. Den flyttade sig inte från grenen där den satt. Jag såg att den bara var en unge. Kanske var den rädd, hade just lärt sig flyga och väntade på sina föräldrar. Den hade fläckigt bröst och en kort stjärt, påminde om björktrast men jag var inte säker. 

Jag ville hem till min frukost och lämnade fågelungen med en känsla av att ha missat något. Ett direkt möte mellan mig och ungen, blev något annat i min iver att artbestämma och fotografera den. När jag googlade hemma, efter frukost, fick jag min gissning bekräftad. Det kändes ändå lite torftigt. Mötet med fågelungen blev annorlunda än möten med andra levande varelser var, förr i mitt liv. Innan jag fotade med mobilen, artbestämde via nätet och jämförde mina upplevelser med andra bloggares. 

Senare idag hände samma sak med några blommor, de här tulpanerna:



Innan jag tagit in dem med ögonen och känt doften, kom telefonen upp och jag tog bilder. För all del ganska fina bilder. Samtidigt blir mobilen lätt ett filter mellan mig och den direkta upplevelsen.

Ivern att dokumentera och dela skapar lätt möten med förhinder.

#blogg100

Publicerad den av angaho

Putsa fönster

Efter flera dagar ute i solen är det riktigt skönt att vara bara delvis utomhus. Som medan jag putsar fönstren. Det är mitt jobb, tycker jag. För att jag har gjort det så mycket. 

Vi var flera stycken som kände varandra, när jag som tjugofemåring började jobba med städning. Först hade vi handelsbolag tillsammans på åttiotalet. Senare bildade jag eget en-kvinno-företag, under nittiotalet. Det var händelserika år. Att jag var egen företagare innebar att jag kunde arbeta ideellt på meditationscentret, resa och göra kurser när jag ville. Jag gillade att putsa fönster. Det var väl avgränsade jobb, kontant betalning och halvt om halvt utomhus. Och jag hade blivit hyfsat bra på det efterhand.

Bara några år tidigare, när jag flyttade från Uppsala, var jag helt hjälplös i sammanhanget. Jag minns att jag bad mitt ex putsa fönstren i lägenheten vi lämnade. Det var genant för mig då, eftersom vi separerade i samband med flytten.  

När jag sedan lärt mig var jag därför mycket stolt över mitt jobb. Mina vänner i branschen och jag gillade att sjunga under arbetet, gärna Georg Formbys ”When I’m cleaning windows”. Han har ett roligt, klämkäckt sätt att spela och sjunga. Varsågoda här är den klassiska låten: https://m.youtube.com/watch?v=sfmAeijj5cM 

#blogg100