Publicerad den av angaho

Suck och stön

När ensamföretagaren med minimal omsättning ska deklarera, hörs djupa suckar ur hennes bröst. Hur kan en så liten omsättning skapa så mycket arbete med bokföring och bokslut? Det lönar sig inte för mig att lämna bort jobbet, just för att jag får in så lite via firman. Det mesta av min inkomst från förra året var lön vid anställning. Jobbet med redovisningen av företagets bokslut inför deklarationen måste göras ändå, tyvärr. Uppskjutandet känns som en tung väska, ett bagage av olust som jag inte gillar. Nu har jag gnetat på i några timmar och tar paus för att fira Valborg. Fortsättning följer imorgon och i värsta fall även på måndag. I bästa fall lär jag mig något av det här, till nästa år. Kanske mer ordning?

#blogg100

Publicerad den av angaho · 1 kommentar

Han är hemma nu

Det här är vardag på många sätt och ändå inte. Min man reser mycket i sitt jobb. Han är ofta i USA några veckor, flera gånger per säsong. Oftast reser han till Springfield, Missouri. 

Där bodde vi också tillsammans knappt ett år, under 2010 till 2011. Vi har gemensamma vänner där sen dess. I höstas återvände jag för första gången och träffade dem igen, under Thanksgiving.

Den här gången har min man varit borta i knappt två veckor. Han planerade resan, så att vi skulle kunna fira Valborg tillsammans, eftersom han var bortrest förra året. När vi är borta från varandra hörs vi via FaceTime eller Skype. Jag äter, sover, går ut och kommer hem -planerar min fritid -utan hänsyn till någon annan. 

Nu väntar några dagar när vår respektive dygnsrytm inte stämmer. Jag får sluta bre ut mig lika mycket i lägenheten. Och vi kan kramas!

#blogg100

Publicerad den av angaho · 2 kommentarer

Väljer du vad du visar?

En blogg kan likna en dagbok. Privata händelser beskrivs i ord och bilder. Samtidigt finns medvetenheten om den osynliga och potentiella läsarkretsen med i bakhuvudet på bloggaren. Ett filter uppstår automatiskt, som i all kommunikation. Om allt som pågår inom oss uttrycks på en gång, blir det lätt kaos. Ibland finns en estetik i det kaotiska uttrycket. Som i punk eller en del avantgardistisk konst. Oavsett vad jag skriver, riktar jag mig ändå alltid till en framtida läsare, om så bara en ny version av mig själv. Texten blir till i en fiktiv dialog med den läsaren. ”Det där blev konstigt! Okej, då ändrar vi det.” Jag använder flera sociala medier. Facebook, Instagram och LinkedIn. Och sen bloggen. Min bild av verkligheten förändras genom att scrolla på telefonen och se alla inlägg som dyker upp. Ibland får jag ett ryck och ”städar” lite, putsar på bilden av mig själv. Samtidigt tänker jag att andra dels har fullt upp med sig själva och dels lätt kan se igenom mina försök att försköna berättelsen om vem jag är. Så jag kan lika gärna låta inspirationen styra vad jag publicerar på nätet och i vilket forum jag gör det. Sen har jag som tur är en riktig, analog dagbok av papper. I den skriver jag tre sidor varje morgon. De sidorna får bara jag läsa. Det är mycket sällan jag går tillbaka till tidigare anteckningar och gör det. Ofta känns det jag skrivit om överspelat, när jag väl fått ner det på papper. Som att själva skrivprocessen (för hand, helst när jag nyss vaknat) har en magisk kraft, som ger mig styrka. Så jag väljer definitivt att avstå från att skriva om vissa saker på nätet, eftersom jag har andra sätt att få utlopp för de tankarna och känslorna. Leve dagboken av papper!

#blogg100

Publicerad den av angaho

Rundan

Vi är nog många som har våra rundor. Den där alldeles lagom långa promenaden på sisådär en halvtimme. När det är dags att rasta sig, få luft och ny energi. Just den här rundan blev en vana för många år sen. Min kurskamrat och jag träffades då hos mig för att jobba med vår C-uppsats. Det var i mitten av december. För att hinna få lite dagsljus under eftermiddagen behövde vi komma iväg ut på Gärdet. Rundan behövde vara tillräckligt lång för att ge den effekt vi eftersträvade, men tillräckligt kort för att vi lätt skulle kunna fortsätta jobba där vi slutade, när vi kom tillbaka. Den fungerar fortfarande på det sättet, när jag arbetar med något hemma. Det finns massor av fina promenadvägar där jag bor. Men ibland vill jag inte bli för uppslukad av omgivningen och slippa tänka på vilken väg jag går. Så var det idag. Även om det var mulet var det fint att se himlen, gräset och träden under rundan.

#blogg100

Publicerad den av angaho

Underbart är kort

Nu är jag ledig igen. Jag kan ge mig ut på ängarna och njuta av våren -här och nu.

Uppdraget i Huddinge blev kortare än planerat. Jag arbetade för bemanningsfirma och då kan förutsättningarna för arbetet förändras fort. Det var roligt att återse den här delen av Stor-Stockholm. Jag bodde i Huddinge under delar av utbildningen till sjukgymnast. Nära och bra till Flemingsberg, där Campus Huddinge ligger och de flesta kurserna gick. Här i Huddinge kommun finns stora grönområden och fina gamla villor. Jag har sett gullris slå ut och blivit nostalgisk över hus med brutna tak, som liknar mitt barndomshem i Uppsala. Nu är min tid i här i omgivningarna slut för den här gången och jag tackar för mig. Mot Stockholms central! 


#blogg100

Publicerad den av angaho

Skapande svenska

I ett tidigare blogginlägg http://wp.me/p7hX4l-K publicerade jag en gammal text från 1980. Den hösten gick jag kurs i Skapande svenska på Uppsala universitet. I slutet av terminen gavs en antologi ut, med smakprov på alla kursdeltagares texter. Vi var två tjejer som fick i uppdrag att göra layouten till boken. Titeln på boken – Speglingar –  hade vi i kursen kommit fram till, efter långa diskussioner. Jag minns inte längre om vi valde titel först och bild på omslaget sedan, eller tvärtom. 

Händerna på bilden, en teckning av Dürer, föreställer egentligen en bedjande människas händer. De sammanförda handflatorna används för att hälsa, visa vördnad och tacksamhet i många kulturer. När vi firar Lucia skrider hon fram och sprider ljus i mörkret, med händerna i samma gest. På något sätt sammanfattade bilden allt det vi i kursen gått igenom tillsammans, tyckte jag. I texterna vi skrev blottade vi oss för varandra, på ett sätt som kunde kännas mycket utlämnande. Framför allt eftersom vi skulle kommentera och ge varandra återkoppling, utan att ha lärt oss ge konstruktiv kritik. Många blev osams och förorättade, kände sig missförstådda. Ändå framhärdade vi och fortsatte att skriva, läsa och ge kritik. 

Idag känner jag en värme och inspiration av att titta på omslaget. All text speglar sammanhanget den blir till i. Händerna har varit med och skapat texten, fortsätter att skapa texter. Fingrarna berör tangenter och fogar bokstav efter bokstav, tecken efter tecken, till ord och meningar. Kursen är slut sedan många år, men skapande svenska fortsätter…

#blogg100

Publicerad den av angaho · 3 kommentarer

Med ögon känsliga för grönt

Kom att tänka på Barbro Hörbergs sång ”Med ögon känsliga för grönt” när jag var ute och gick ikväll, efter regnet. I texten finns en rad om ”kastanjeblad som paraplyer”. Kastanjerna i parken intill mitt hus håller på att slå ut. Varje vår när jag ser bladen vecklas ut kommer jag ihåg låten och sjunger den ur minnet. Nu letade jag upp den på Youtube.

 I klippet jag länkar till, berättar hon först om bakgrunden till låten, på ett väldigt rörande sätt, innan hon börjar sjunga. Kära läsare, var så god och njut: http://youtu.be/Wmr25eOrmRA

Och kanske lite körsbärsblom som avslutning på veckans sista blogginlägg:


#blogg100

Publicerad den av angaho · 3 kommentarer

Aprilväder och jobb

   
 
  Dagen började med strålande sol och klarblå himmel. Det såg jag från balkongen när jag gick ut i pyjamas efter en riktigt lång sovmorgon. Jag behövde vila efter en intensiv arbetsvecka, då jag gått upp tidigt varje morgon. Sen dröjde det tills jag kom ut och då hade det mulnat på, för att plötsligt börja hagla. Jag cyklade i vindjacka och regnbyxor till GIH-badet för att träna. Det haglade samtidigt som solen lyste, ett speciellt ljus blev det. På vägen fotade jag det här:  Konstnären som gjort texten av engångsmuggar, berättar i Östermalmsnytt att han satte upp dem som ett svar på sin pappas fråga: ”När ska du skaffa ett riktigt jobb?” De vita muggarna lyste upp i gråvädret. Jag funderade över vad ett riktigt jobb är och vem som avgör det. Nu i kväll har jag varit på bio och sett ”Eye in the sky” där Helen Mirren spelar överste. Soldat – vad är det för jobb egentligen? Eller att jobba med film, är det ett riktigt jobb? Vad säger du som läser det här?

#blogg100 

 

Publicerad den av angaho

Ordens makt

  Den här bilden dök upp hos en vän (och släkting) på Fejjan. Den fick mig att skratta och påminde mig om hur roligt det är att leka med ord. Efter en intensiv vecka löper texten trögare än vanligt, så här på fredagkvällen. Kanske tar jag mitt skrivande för mycket på allvar? 

Ord i låttexter har en särskild makt, som när Prince sjunger:

I’m not a woman, I’m not a man, I am something you can never understand.  

I would die 4 you, 1984

På pendeltåget hem idag hörde jag två välklädda och chica kvinnor göra annorlunda ljud. De talade ett språk jag varken förstod eller kunde identifiera. Den ena av dem berättade, när jag frågade henne, att de var från Mongoliet. Plötsligt tänkte jag på jurtor, stäpplandskap och hästar, trots att kvinnorna var klädda för storstadsliv. Den ena hade stora och mörka solglasögon på sig och en tjusig handväska i läder. Jag har länge drömt om att resa till Mongoliet. Min dröm bygger på historier från en svunnen tid, i böcker som jag läste som barn. Nya ord och berättelser kanske beskriver landet bättre? Förresten, vilket land kommer giraffhallicken ifrån? Serien http://piecomic.tumblr.com/tagged/favorite kommer från USA, vad jag vet. Och jordens alla länder ligger på samma planet i alla fall. Som snurrar vidare in i helgen!

#blogg100

Publicerad den av angaho

Från att uthärda till att fira

  För många år sen, då jag nyss fyllt tjugo år, träffade jag på Osho’s dynamiska meditation. Jag hade tränat Hatha yoga något år och var dedikerad till den träningen. Så pass att jag åkte från Uppsala till Stockholm en gång i veckan för att öva med min lärare Carlos. I yogan var det allvarligt och jag uppfattade att många svårigheter skulle uthärdas, tolereras. På meditationscentret i Uppsala, där Osho’s lärljungar samlades för att meditera, var det en helt annan, mer uppsluppen stämning. Jag smittades av glädjen där och fick lära mig att ha en lekfull attityd till meditation. Och genom det förändrades min attityd till hela livet. Mer celebration – att fira – och mindre tolerans – att uthärda. För att uppleva djup glädje behöver vi få uppleva djup sorg. Samtidigt behöver vi få kunna vara flamsiga och ytliga emellanåt. Våra uttryck varierar hela tiden. Och vi behöver inte nöja oss med att andra tolererar oss. Det finns sammanhang där vi firar livet; celebrerar våra möjligheter, genom att tillåta alla färger och former att vara. Jag söker upp och vårdar sådana sammanhang; ser hur de växer!

Som i Laleh’s låt ”Bara få va mig själv”:

http://youtu.be/tzln6GO4yHY
#blogg100