Äntligen har jag hittat till stranden. Efter frukosten imorse när jag kollade vykort i hotellets Gift shop, undrade innehavaren vad jag gjorde där. Varför var jag inte redan på stranden, när jag nu var i Florida? Han var själv tydligt solbränd, med glimten i ögat. Hotellet har en pool för all del, men Atlanten är en annan sak. Så jag tog bussen över bron och några hållplatser bort, i sällskap med en pojke i fyraårsåldern och hans mamma. De visade var jag skulle gå av och hur jag sen kunde komma hem med samma buss om jag ville. Pojken och hans mamma skulle till en lekplats intill. Jag gick ner på sanden invid vattnet och sparkade av mig skorna. Att bada kändes för stort än. Jag hade inte ens haft baddräkt med mig, när jag gick till busshållplatsen. Att gå barfota i capribyxor på sandstranden med vinden i håret och låta vågorna skölja över fötterna var tillräckligt härligt. Och palmerna var just så exotiska, som bara palmer kan vara. De fick mig att tänka på en granne hemma i Sverige, som bad mig hälsa just palmerna, när jag nu skulle åka till Florida. Hälsningen är framförd.
#Blogg100
Idag är första dagen som vi har gemensam semester. Maken var på konferens måndag-torsdag. Han firade sin ledighet med att avstå från att raka sig och att promenera med bar överkropp. Här är han förevigad under en blommande bougainvilla. Annars trivs han bättre på tempererade breddgrader. Vädret var riktigt tryckande under morgonen och förmiddagen. Nu på eftermiddagen har vi hört rejäla åskknallar och sett blixtar över havet. Turisterna är inte lättskrämda och stranden har knappt varit tom, trots vädret.
angaho 