Publicerad den av angaho

Skuggor och dagrar

En så här varm dag är det riktigt skönt inne i vårt trapphus. Jag har haft tvättstugan på förmiddagen och rört mig upp och ner i huset. Vi bor på sex trappor och tvättstugan är i bottenvåningen. Lite grann har jag varit ute, på gården, balkongen och en promenad till affären. Det fick räcka idag.

Jag har alltid känt mig ambivalent inför att vara inomhus när det är fint väder ute. Särskilt när det är över 22-25 grader varmt. Då gillar jag ofta att hålla mig i skuggan eller inomhus, även om jag också solar emellanåt.

När jag var liten älskade jag att läsa böcker. På landet under sommarlovet kände jag mig mera ostörd inomhus. Den känslan kommer lätt tillbaka när det är varmt och jag inte har några tider att passa. Fast nu börjar det bli dags att laga middag!


#blogg100

Publicerad den av angaho

Styrkan hos en ros


Idag har jag firat min mamma på Mors dag, i sällskap av en syster, min man och en vuxen systerdotter. Och nu påminns jag om en strof ur en sång: Miten och Deva Premal, de som jag hörde sjunga i fredags, gav  1996 ut albumet Strength of A Rose. https://open.spotify.com/album/2oYa70GgGOLLSGLwREb1oE 

Jag minns inte längre i vilken form jag hade albumet, om det var på CD eller kasettband (!). Däremot minns jag hur låtarna på albumet gav mig styrka och mod att välja nya vägar i livet. 

I samma veva sökte jag in till sjukgymnastprogrammet och bytte yrkesbana. Under den resan fick jag ofta försöka vara mamma åt mig själv, för att orka. Jag var ensamstående utan barn och mina vänner var inne på helt andra saker. 

Att bli student igen (och på ett yrkesinriktat program) vid 35+ är inte helt enkelt. I sjukgymnast-programmet är det dessutom så mycket fokus på kroppen, även studenternas egna kroppar.

Jag behövde all självmedkänsla jag kunde uppbringa under de där åren. Musik och meditation hjälpte mig att hitta min egen inre moderlighet.

En av kvalitéerna i att vara kvinna och mamma, handlar både om styrka och mjukhet, som hos rosorna.

Att ge efter och samtidigt fortsätta veckla ut kronbladen. Låta dofterna släppas fria.

#blogg100

Publicerad den av angaho

Läs poesi!

 Ikväll är jag ganska trött efter två intensiva arbetsdagar. Jag undrar vad jag ska blogga om. Så tittar jag i min bokhylla och ser en gammal favorit från förr: Ann Smith’s Sinnlighetens tecken. I hennes dikter hittade jag som tonåring ord för mina känslor. Värmen och närvaron i njutningsfulla beskrivningar av möten mellan människor i hennes dikter, hjälpte mig att våga leva lite mer. Att läsa dem piggar upp!

Bokomslaget i svart och rött.

Ännu en dikt ur boken…

#blogg100

Publicerad den av angaho

Arbete i en oas

Ordet arbete kan framkalla så många associationer. Idag hörde jag det beskrivas som en oas. Och platsen där jag arbetar ligger verkligen inbäddad i grönskande träd och blomster; just som en oas. 

Av en mästare på meditation, hörde jag för länge sedan arbete beskrivas: Han kallade det först och främst ”en förevändning för att vara tillsammans”. 

I arbetet organiserar vi utbyte av hjälp, stöd och erfarenheter. Vi delar glädje och sorg; smärta och njutning; nytta och nöje. Det kallas tjänster och ibland varor eller produkter. Långt innan det fanns pengar eller branscher, arbetade mänskligheten.

Frågan är hur de första människorna delade upp sina sysslor. De gjorde det nog inte på samma sätt som vi, i alla fall. Kanske gladdes de åt vad de kunde åstadkomma, kanske deras mödor skapade oaser?

Och kanske är arbetet vi utför idag en fortsättning på deras skaparkraft?

#blogg100

Publicerad den av angaho · 1 kommentar

Mellan Hägg och syren 

Ikväll var vi på ABF-huset och deltog i en kväll som hyllade den nyligen avlidne författaren Göran Hägg. Han var en av mina lärare på kursen i Skapande svenska hösten 1980. Då var han ännu ganska ung och hade just slagit igenom som författare. I mina tjugoåriga ögon var han ändå en gubbe och hans ironiska one-liners föll ganska platt, tyckte jag då. 

När min man för flera år sedan kom hem med Häggs ”1001 böcker du måste läsa innan du dör”, blev jag därför irriterad. Och höll med SvD:s rescension av boken, vilken beskrev Häggs attityd till ”vanligt folk” som elitistisk. Min man, som läser böcker oftare än vad jag gör (nu för tiden), lät sig inte påverkas. Eller rättare sagt, min påverkan fick honom att gilla Hägg ännu mer. Vi brukade överdriva och skämta med varandra om min aversion mot och hans beundran för Hägg. Min mans favoritprogram är Babel och böcker är viktiga för oss båda två. Jag kände mer sympati för Hägg så småningom, till exempel när han deltog i På Spåret.

Så min man och jag slöt naturligtvis upp på ABF-huset, när vi såg att en kväll till Göran Häggs ära hölls där. Det var fri entré. John Crispinsen var konferencier. Johan Svedjedal, professor i litteraturkunskap, föreläste om Häggs författarskap. Tomas Bolme läste högt ur en biografi om Strindberg, som kommer att ges ut postumt i höst. För musikunderhållningen stod Marie Serander och Tuomo Haapala, med tonsatta dikter av Stagnelius, Ekelöf och Farrokhzad. Direktören för Italienska Kulturinstitutet höll ett känslosamt tacktal. 

Slutligen delades ett stipendium till Göran Häggs minne ut, för första gången. Han var engagerad i Läsrörelsen. Stipendiet är tänkt att delas ut till någon som främjar rörelsens mål och är instiftat av den efterlevande familjen. Elisabet Reslegård, Läsrörelsens ordförande, hade inlett kvällen. Hon delade nu ut stipendiet, i sällskap med Göran Häggs änka. 

Stipendiet gick till Christel Göransson, förstelärare och lågstadielärare på Valhallaskolan i Oskarström. Juryns motivering var: ”För hennes undervisning i bokens och läsandets tjänst. Litteraturen har alltid stått i centrum för hennes undervisning oavsett ämne. En litteratur som vidgar elevernas inre och yttre världar.” Christel var helt klart en värdig mottagare och höll ett fantastiskt tacktal, som berörde och entusiasmerade oss i publiken. Tack Göran Hägg!

#Blogg100

Publicerad den av angaho

Blandade känslor 

Nu sitter vi, ett gäng gamla vänner, bänkade framför TV:n, som så många andra. Bordet är fullt av snacks och godis. Det finns vin. Vi har ätit tillsammans på den lokala pizzerian innan vi gick hit, hem till en i gänget som tagit på sig värdskapet. Mellon är nog mest en ursäkt för att träffas. En gång i tiden i min ungdom var jag aktiv i musikrörelsen och hängde på Musikforum i Uppsala. Vi avskydde Melodifestivalen och allt vi ansåg att den stod för: Kommersialism före kvalitet, en ytlig inställning till skönhet och hela idén om att det går att tävla i musik. Nu har den här samlingen framför finalen blivit en tradition, som är svår att bryta. Det är mysigt att ses och därför är alla anledningar som får oss att sluta upp välkomna. Och i år har tack och lov stora delar av programmet hög kvalitet även konstnärligt. 

Nu måste jag lägga undan telefonen innan jag blir utslängd från festen!

#blogg100

Publicerad den av angaho

Ekot av en stjärna

På tåget hem från en långlunch med mamma och ett par av hennes gamla vänner, lyssnar jag på musik. Vännerna har funnits med så länge att de minns både mamma och mig från förr i tiden. Samtalen vi för vindlar och berör, väcker en längtan i mig. En längtan efter sånger, danser och stillhet där alla känslor får plats.

Pratibha, sångerska och låtskrivare från Danmark, firar tjugo år med Heart Dance, en form av meditation jag älskar. Du kan läsa mer om på http://www.pratibha.dk/. 

 Att höra låten Echo of A Star känns som en perfekt avrundning på de samtal om livet, döden och många gemensamma nära och kära, både levande och döda, som vi förde idag. ”Echo of a star, that is what we are…”

https://youtu.be/QQzGSiKT28I
#blogg100

Publicerad den av angaho

Putsa fönster

Efter flera dagar ute i solen är det riktigt skönt att vara bara delvis utomhus. Som medan jag putsar fönstren. Det är mitt jobb, tycker jag. För att jag har gjort det så mycket. 

Vi var flera stycken som kände varandra, när jag som tjugofemåring började jobba med städning. Först hade vi handelsbolag tillsammans på åttiotalet. Senare bildade jag eget en-kvinno-företag, under nittiotalet. Det var händelserika år. Att jag var egen företagare innebar att jag kunde arbeta ideellt på meditationscentret, resa och göra kurser när jag ville. Jag gillade att putsa fönster. Det var väl avgränsade jobb, kontant betalning och halvt om halvt utomhus. Och jag hade blivit hyfsat bra på det efterhand.

Bara några år tidigare, när jag flyttade från Uppsala, var jag helt hjälplös i sammanhanget. Jag minns att jag bad mitt ex putsa fönstren i lägenheten vi lämnade. Det var genant för mig då, eftersom vi separerade i samband med flytten.  

När jag sedan lärt mig var jag därför mycket stolt över mitt jobb. Mina vänner i branschen och jag gillade att sjunga under arbetet, gärna Georg Formbys ”When I’m cleaning windows”. Han har ett roligt, klämkäckt sätt att spela och sjunga. Varsågoda här är den klassiska låten: https://m.youtube.com/watch?v=sfmAeijj5cM 

#blogg100

Publicerad den av angaho · 1 kommentar

Vid Ulva kvarn

Vi åkte till Uppsala idag. Mamma hängde med oss i bil till Ulva kvarn, en gammal favorit. En bit norrut på slätten längs Fyrisån ligger den, omgärdad av jordgubbsodlingar. Där finns ett vattenfall, små forsar, många vackra gamla byggnader, ett café och hantverksbutiker. Vi hittade en bänk, där vi kunde betrakta familjer med barn som plaskade i strandkanten. Sen åt vi glass på caféet och slog oss i slang med de som satt vid bordet intill. Det visade sig att de bodde grannar med några av mammas bästa vänner. Efter ett livligt samtal tog vi omvägen förbi en mataffär där mamma köpte halstabletter och godis. När vi kom tillbaka till hennes vårdboende, kunde vi skiljas lika nöjda allihop med vår eftermiddag tillsammans.

#blogg100

Publicerad den av angaho · 4 kommentarer

Glass på takterrassen 

Glassen är uppäten. Det var havtornsbär och hallon med grädde till. En bitter smak fanns i havtornsbären. Den stod i kontrast till sötman i hallonen och den lena grädden. Vi har cyklat på Djurgården och över Lidingöbron idag. Överallt människor som solar och vilar, som vi själva.

I mig ett vemod över tidens gång och människans sårbarhet, förstärkt av nyheten om Olle Ljungströms död igår. Jag funderar över myter om självförbränning, kreativitet och droger. 

Våra kroppar är i sig självförbrännande. Att äta kräver en ämnesomsättning, som i sig sliter på kroppen. Genom att vara extremt mager kan man leva längre. Å andra sidan kräver kreativitet ett överskott av energi. Därför behöver en artist äta ordentligt. Våra kroppar kan också producera stämningsförändrande substanser, utan att vi tillför annat än mat, vatten och meningsfull aktivitet. 

Droger (inklusive alkohol) däremot, har biverkningar av olika slag. Oftast försämrar de förmågan till uppmärksamhet, särskilt på sikt. Och är det någonting som är nödvändigt för kreativiteten, är det uppmärksamhet.

 En skapande missbrukare får, trots extremt ogynnsamma förutsättningar, ändå ur sig en del alster. Det är fascinerande. Samtidigt kanske det allra mest skulle behöva väcka medkänsla och reflektion: Hur hittar vi sätt att hantera sårbarhet i oss själva och andra, samtidigt som vi värnar vår kreativitet?

En kort paus, när glassen är slut, för att tänka och blogga.

#blogg100