Publicerad den av angaho

ACT-institutet

Det här är en av mina förebilder och inspirationskällor: 

Graciela Rovner, ACT-trainer, medicine doktor i rehabiliteringsmedicin och fysioterapeut med specialistkompetens inom smärtrehabilitering. Hon har precis startat ACT-institutet och jag pratade med henne om det idag.

ACT betyder Acceptance and Commitment Therapy och brukar ibland kallas tredje vågens KBT. ACT handlar om att agera på ett pragmatiskt sätt och göra det som funkar. Syftet med det är att kunna vara den jag vill vara. Det handlar om att välja riktning och ett sätt att agera (bete oss) så vi kan fortsätta att växa och utvecklas även när vi möter svårigheter. För att välja riktning behöver vi identifiera vad det är som är viktigast för oss. Jag brukar fråga mig: Varför är jag här? Vad handlar mitt liv om? Vad vill jag lämna efter mig?

Tack vare peppning från Graciela kom jag förra sommaren iväg till Berlin där den stora världskonferensen ACBSWC hölls. Där möts behandlare och forskare inom ACT. Förra årets konferens hade även världsnamn inom mindfulness (Richard Davidsson), global hälsa (Vikram Patel) och positiv psykologi (Barbara Fredrickson) som talare. I år, när konferensen hålls i Seattle, vet jag att grundaren av DBT, dialektisk beteendeterapi (Marsha Linehan) och pionjären inom forskning om självmedkänsla (Kristin Neff) är inbjudna gästttalare. I Berlin fick jag en nytändning både professionellt och privat, tack vare att jag deltog i konferensen. Att arbeta med ACT ger en öppen och inkluderande attityd.

Kolla gärna in ACT-institutets hemsida: http://www.actinstitutet.se/

Publicerad den av angaho

Upplysning

Bilden föreställer Andrew Newberg, neuroforskare. Han är pionjär inom den neurologiska forskningen om religiösa och andliga upplevelser. Jag lyssnade just på en föreläsning, som han höll om upplysning och hjärnan. Det är Sounds True som står bakom en Neuroscience Training Summit, med nya strömmade gratis föreläsningar varje dag. Efter föreläsningen frågade Tami Simon, från Sounds True, om Newbergs egna erfarenheter. Han berättade då om hur han som ung student blivit upplyst, genom att helt enkelt tvivla mer och mer på sin upplevelse av verkligheten. Till slut fanns bara ett fält av tvivel och Newberg gav upp hoppet om att hitta något att tro på. Någon hade frågat honom om han då inte blev förtvivlad, men så var inte fallet. Tvärtom infann sig ett djup lugn. Så började Newbergs intresse för fenomenet upplysning. Mer neurovetenskap via Sounds True här:

http://www.soundstrue.com/store/neuroscience-summit/free-access?

#blogg100

Publicerad den av angaho · 4 kommentarer

Glass på takterrassen 

Glassen är uppäten. Det var havtornsbär och hallon med grädde till. En bitter smak fanns i havtornsbären. Den stod i kontrast till sötman i hallonen och den lena grädden. Vi har cyklat på Djurgården och över Lidingöbron idag. Överallt människor som solar och vilar, som vi själva.

I mig ett vemod över tidens gång och människans sårbarhet, förstärkt av nyheten om Olle Ljungströms död igår. Jag funderar över myter om självförbränning, kreativitet och droger. 

Våra kroppar är i sig självförbrännande. Att äta kräver en ämnesomsättning, som i sig sliter på kroppen. Genom att vara extremt mager kan man leva längre. Å andra sidan kräver kreativitet ett överskott av energi. Därför behöver en artist äta ordentligt. Våra kroppar kan också producera stämningsförändrande substanser, utan att vi tillför annat än mat, vatten och meningsfull aktivitet. 

Droger (inklusive alkohol) däremot, har biverkningar av olika slag. Oftast försämrar de förmågan till uppmärksamhet, särskilt på sikt. Och är det någonting som är nödvändigt för kreativiteten, är det uppmärksamhet.

 En skapande missbrukare får, trots extremt ogynnsamma förutsättningar, ändå ur sig en del alster. Det är fascinerande. Samtidigt kanske det allra mest skulle behöva väcka medkänsla och reflektion: Hur hittar vi sätt att hantera sårbarhet i oss själva och andra, samtidigt som vi värnar vår kreativitet?

En kort paus, när glassen är slut, för att tänka och blogga.

#blogg100

Publicerad den av angaho

Växandets vedermödor

En av mina krukväxter skickar ut långa skott, som letar efter ljus och någonting att fästa vid. Det känner jag igen. Jag söker också ljus och fäste just nu, i mitt utbyte med omgivningen. Det är sårbart att fortsätta växa i en riktning, utan att veta vart den leder. Det är å andra sidan enda möjligheten. Hur mycket jag än ser, hör, känner – tar in med alla mina sinnen – och hur mycket jag än lär mig – assimilerar och analyserar det jag tagit in – kan jag inte förutspå framtiden. Bara växa vidare…
#blogg100

Publicerad den av angaho · 1 kommentar

Iscensättning

Har du hört talas om Instagram-husbands? När samlivet inriktas på att hitta bilder som passar att visa upp på kontot. Som här: http://instagramhusband.tumblr och här https://youtu.be/fFzKi-o4rHw

I min iver att kommunicera i alla möjliga (och snudd på omöjliga) medier, började jag tidigt att lägga upp foton på nätet. Innan smartphones slog igenom på bred front, hade jag en mobiltelefon från Sharp, som – just då jag köpte den – gav bäst bildkvalitet av alla mobilkameror på marknaden. I början höll jag mig mest till semesterbilder, kanske en och annan blomma. Motiven utökades efterhand till mer vardagliga situationer. Så småningom har mobilen börjat komma fram hela tiden. Nästan vilken aktivitet som helst kan helt plötsligt börja styras av bildvinklar och ljus. Det blir störande till slut, både för ”modeller” och ”fotograf” om hela livet ska iscensättas på det viset. Jag tränar därför på att avstå från att göra det för ofta.

Å andra sidan gillar vi båda att fotografera och att titta på bilder. Bilden nedan tog jag i den japanska trädgården i Springfield, Missouri, för ganska exakt fem år sedan. Den får bli dagens avrundning.


#blogg100

Publicerad den av angaho · 2 kommentarer

Väljer du vad du visar?

En blogg kan likna en dagbok. Privata händelser beskrivs i ord och bilder. Samtidigt finns medvetenheten om den osynliga och potentiella läsarkretsen med i bakhuvudet på bloggaren. Ett filter uppstår automatiskt, som i all kommunikation. Om allt som pågår inom oss uttrycks på en gång, blir det lätt kaos. Ibland finns en estetik i det kaotiska uttrycket. Som i punk eller en del avantgardistisk konst. Oavsett vad jag skriver, riktar jag mig ändå alltid till en framtida läsare, om så bara en ny version av mig själv. Texten blir till i en fiktiv dialog med den läsaren. ”Det där blev konstigt! Okej, då ändrar vi det.” Jag använder flera sociala medier. Facebook, Instagram och LinkedIn. Och sen bloggen. Min bild av verkligheten förändras genom att scrolla på telefonen och se alla inlägg som dyker upp. Ibland får jag ett ryck och ”städar” lite, putsar på bilden av mig själv. Samtidigt tänker jag att andra dels har fullt upp med sig själva och dels lätt kan se igenom mina försök att försköna berättelsen om vem jag är. Så jag kan lika gärna låta inspirationen styra vad jag publicerar på nätet och i vilket forum jag gör det. Sen har jag som tur är en riktig, analog dagbok av papper. I den skriver jag tre sidor varje morgon. De sidorna får bara jag läsa. Det är mycket sällan jag går tillbaka till tidigare anteckningar och gör det. Ofta känns det jag skrivit om överspelat, när jag väl fått ner det på papper. Som att själva skrivprocessen (för hand, helst när jag nyss vaknat) har en magisk kraft, som ger mig styrka. Så jag väljer definitivt att avstå från att skriva om vissa saker på nätet, eftersom jag har andra sätt att få utlopp för de tankarna och känslorna. Leve dagboken av papper!

#blogg100

Publicerad den av angaho

Skapande svenska

I ett tidigare blogginlägg http://wp.me/p7hX4l-K publicerade jag en gammal text från 1980. Den hösten gick jag kurs i Skapande svenska på Uppsala universitet. I slutet av terminen gavs en antologi ut, med smakprov på alla kursdeltagares texter. Vi var två tjejer som fick i uppdrag att göra layouten till boken. Titeln på boken – Speglingar –  hade vi i kursen kommit fram till, efter långa diskussioner. Jag minns inte längre om vi valde titel först och bild på omslaget sedan, eller tvärtom. 

Händerna på bilden, en teckning av Dürer, föreställer egentligen en bedjande människas händer. De sammanförda handflatorna används för att hälsa, visa vördnad och tacksamhet i många kulturer. När vi firar Lucia skrider hon fram och sprider ljus i mörkret, med händerna i samma gest. På något sätt sammanfattade bilden allt det vi i kursen gått igenom tillsammans, tyckte jag. I texterna vi skrev blottade vi oss för varandra, på ett sätt som kunde kännas mycket utlämnande. Framför allt eftersom vi skulle kommentera och ge varandra återkoppling, utan att ha lärt oss ge konstruktiv kritik. Många blev osams och förorättade, kände sig missförstådda. Ändå framhärdade vi och fortsatte att skriva, läsa och ge kritik. 

Idag känner jag en värme och inspiration av att titta på omslaget. All text speglar sammanhanget den blir till i. Händerna har varit med och skapat texten, fortsätter att skapa texter. Fingrarna berör tangenter och fogar bokstav efter bokstav, tecken efter tecken, till ord och meningar. Kursen är slut sedan många år, men skapande svenska fortsätter…

#blogg100

Publicerad den av angaho

Ordens makt

  Den här bilden dök upp hos en vän (och släkting) på Fejjan. Den fick mig att skratta och påminde mig om hur roligt det är att leka med ord. Efter en intensiv vecka löper texten trögare än vanligt, så här på fredagkvällen. Kanske tar jag mitt skrivande för mycket på allvar? 

Ord i låttexter har en särskild makt, som när Prince sjunger:

I’m not a woman, I’m not a man, I am something you can never understand.  

I would die 4 you, 1984

På pendeltåget hem idag hörde jag två välklädda och chica kvinnor göra annorlunda ljud. De talade ett språk jag varken förstod eller kunde identifiera. Den ena av dem berättade, när jag frågade henne, att de var från Mongoliet. Plötsligt tänkte jag på jurtor, stäpplandskap och hästar, trots att kvinnorna var klädda för storstadsliv. Den ena hade stora och mörka solglasögon på sig och en tjusig handväska i läder. Jag har länge drömt om att resa till Mongoliet. Min dröm bygger på historier från en svunnen tid, i böcker som jag läste som barn. Nya ord och berättelser kanske beskriver landet bättre? Förresten, vilket land kommer giraffhallicken ifrån? Serien http://piecomic.tumblr.com/tagged/favorite kommer från USA, vad jag vet. Och jordens alla länder ligger på samma planet i alla fall. Som snurrar vidare in i helgen!

#blogg100

Publicerad den av angaho

Vårkonsert

  En vän sen många år sjunger i kör. Den heter Vox Media; ett passande namn för en personalkör vars medlemmar arbetar på SR, UR och SVT. Under året ger de flera konserter. Jag brukar gå och lyssna på dem, om jag kan. 

Vårens konsert hölls i Norska kyrkan nu ikväll och hade temat ”Från Beatles till Bach”. Alla musikstycken som kören sjöng, var skapade av någon vars namn började på B.”Bara B:n” (som ju också på ett fyndigt sätt anknyter till våren) var underrubriken på konserten. 

Sista låten var en fin låt om vänskap, av Björn och Benny i ABBA. Då klev kören ut i kyrkan och stod runt oss i publiken. Sången strömmade emot oss från alla håll. En fin avrundning!

Och på vägen hem passerade jag Kungsan där körsbärsträden blommar för fullt. Många stannade för att fotografera. Ljuset var fantastisk, men svårt att fånga med bara mobilkameran. Min hand är med på den nedre bilden för att skärma av ljuset bakom blomman. Det kändes lite högtidligt att hålla i den. Som en japansk vårceremoni.  

 
#blogg100

Publicerad den av angaho · 2 kommentarer

Lunchpaus på Saltå kvarns café

   
    
    
 Vi är lite trötta så här dagen efter festen. I natt sov vi gott i Nyköping-svågerns lya. Resan hem bjuder på vackra vyer i det vårfagra landskapet längs Kustvägen.”Det leende Sörmland” brukar min lokalpatriotiske make alltid kalla sin barndoms landskap, oavsett årstid eller väder. Nu när lövsprickningen just har börjat, stämmer uttrycket väl. När vi lämnat Kustvägen för E4:an behöver vi mat för att orka vidare. Saltå Café, alldeles utanför Järna, är en favorit. Min farmor, som var antroposof, bodde i Ytterjärna och kände grundarna av Saltå kvarn. Idag träffar jag på en bekant från Mindfulnessgruppen, inne på caféet. Parkeringen är full och det pågår en loppis i huset intill. Det känns ändå fridfullt vid den lilla ån och soppan smakar bra. Med nya krafter fortsätter vi färden hemåt.

#blogg100