Vårsolen lyser upp vårt sovrum och kök om kvällarna. Då blir dammråttorna synliga. Och dagens utomhuslunch har gett energi. Så plötsligt åker dammsugaren fram. Maken sköter matlagningen och jag städningen ikväll. Men när jag kommer till momentet att lyfta på soffkuddarna, inser jag att vi behöver ha fest snart: Det är ju alldeles för rent där, under kuddarna. Inga chipsflagor eller popcorn. Inga vinfläckar. Inte ens någon tennisboll, från gästande hund. Bara något enstaka långt hårstrå. Det känner jag väl igen från mitt eget huvud. Hmm! Just vinfläckar kan jag klara mig utan, när jag tänker efter. Men smulor och skräp, spår av liv, påminner verkligen om allt roligt, som skapat dem. Det får bli en vårfest längre fram, helt klart!
#blogg100
Tack för dansen!
Bilderna är tagna strax efter kvällens pass med chakradansmeditation på Urban Om.
Passet hade som fokus pannchakrat eller tredje ögat, med vars hjälp både visioner och illusioner skapas och det leddes av Swami Anibadh. Honom har jag känt i många år och jag uppskattar hans sätt att leda danspassen. Kvinnan som står bredvid honom heter Christina Nilsson och sysslar också – bland annat – med dans. Hon gillade en av låtarna så mycket att hon kom upp efteråt. Just då hade jag bett Anibadh att få ta en bild. Under själva meditationen är vi helt inriktade på dansen. Då passar det inte att ta bilder. Så jag tänkte att direkt efteråt skulle fungera, för att fånga lite av känslan på bild. Anibadh föreslog att jag skulle låta någon mer vara med och Christina, som redan stod där, tackade ja. Tack för dansen!
#blogg100
Kvällen börjar bra
Vi är på klassisk mark vid Odenplan. Några av oss vill minnas att Folkets bio låg här på Vegagatan en gång i tiden. Vi brukade också gå på Café Vega, som låg lite längre upp på gatan. Nu huserar Pygméteatern här sen 37 år. Och jag kan inte minnas att jag varit här. Vi ska se – och framför allt höra- Violet Green and all between. Se https://violetgreenandallbetween.wordpress.com/.
Nu kan jag inte blogga mer – vill ägna mig åt mina vänner. Vi ses imorgon!
Som ni ser av den korta videon var det fullt ös. Rekommenderas!
#blogg100
I den japanska trädgården
I eftermiddag var en kompis och jag i den japanska trädgården, en del av den stora Bergianska trädgården. Det regnade. Nyss var det solsken. Typiskt aprilväder. På bron över till den lilla ön i dammen stannade vi till och jag tog bilder.
Allting i en japansk trädgård är symboler för att uppnå harmoni: Broar, dammar, stenläggning, träd och andra växter.
När jag bodde ett år i Springfield, Missouri, hittade jag en japansk trädgård även där. Dit körde jag (i USA tar man sig fram med bil), när jag behövde hitta min inre harmoni under tider av stress.
En lugn och glad stämning infinner sig lätt i den japanska trädgården. Harmoni och frid.
#blogg100
Moln
”The way of the white clouds” heter en bok av mystikern Osho. Den läste jag i tjugoårsåldern och kände igen något, mindes något.
Varifrån minnet kom vet jag fortfarande inte. Bara att den kvalitén – som de vita molnen har – hela tiden finns och bara väntar på uppmärksamhet. Allt skiftar, hela tiden; tankar och känslor växlar; situationer uppstår, pågår och löses upp i något annat.
Går det att medvetet välja en tillvaro som liknar de vita molnens? Det verkar så i alla fall. Zen-mästare, Sufi-mystiker och Tibetanska lamor har beskrivit varianter på samma tema.
Och även en värmländska:
”Det var en gång en sjö som lyste och blänkte blå, långt långt borta på Världens Tak, i ett land som heter Tibet. Den sjön var så spegelklar, att fåglarna som flög över den, i svindlande ögonblick inte visste vad som var upp eller ner, himmel eller sjö, spegling eller verklighet.
Alldeles nere vid strandkanten låg Pema på rygg i gräset och följde de vita molnens väg. Han smakade på ett vårgrönt strå, höjde sig på armbågarna och såg ut över sjön. Sjön gav honom ett blått ögonkast och Pema log tillbaka.
Du har säkert själv legat på rygg i gräset så där som Pema, tittat upp mot himlen och funderat och tänkt. Annars måste du pröva det så fort du kan. Då ska du få se hur molnen förvandlar sig och i lekar glider in och ut och om varandra. Då ska du få se hur de väver tunna slöjor av ljus, hur de tätnar och samlar sig. De formar sig till precis vad du vill. Och då hisnar du som Pema hisnade; över himlen, jorden och det spretiga gräset.”
Ur ”Det var en gång en sjö” av Elisabet Härenstam.
Återseende
Idag träffade jag åter en av mina kurskamrater från ”Hjälpa andra – sorgbearbetning”. Vi fikade efter en promenad på Djurgården, då vi tittade på träd och blommor, medan vi pratade om allt möjligt. I processen som kursen lär ut ingår att arbeta med sina egna förluster. Så vi pratade förstås mycket om det också. Under promenaden mötte vi två små vita hundar, westies. När jag var liten hade jag en sådan hund. Minos hette han. Honom tillät jag mig inte att sörja när han dog. Jag var då tjugo år och det fanns flera människor i min närhet som nyligen dött. Det kändes futtigt att sörja en hund, i jämförelse. Nu så här långt efteråt förstår jag att det helt enkelt gjorde för ont just då. De vita hundarna och deras människor dök upp på fiket sen och satt rätt nära oss. Det kändes som en hälsning från Minos.
#blogg100
Söndagspromenad med Aska
Söndag betyder i allmänhet promenad. Sedan många år tillbaka har vi etablerat vanan att promenera några timmar och fika i anslutning till det. När en i gänget skaffade hund, cairnterriern Aska, förändrades mönstret bara lite grann. Utbudet av fik blev något mindre. Vi går numera ganska ofta på hundcafé och fikar annars gärna utomhus. Idag valde vi Rosendahls trädgårdscafé som avslutning på en Djurgårdsrunda. Aska uppförde sig ovanligt väl och skällde bara några gånger på andra hundar. Hon hade kanske saknat oss när vi var i Florida. Vår lilla söndagsflock var samlad igen och hon fick vara centrum i den.
#blogg100
Storhetsvansinne
Alldeles strax kommer han! (Bilden togs tidigt ikväll.)
Vi var på Hamburger Börs och såg Niklas Strömstedts show Storhetsvansinne. Att vi kom dit är den här avbildade och lätt förklädda kvinnans förtjänst. Hon kom ut som ett Niklas Strömstedt-fan i vintras, när hon var hembjuden till oss på semlor. Vi var själva lite sugna att se Strömstedt, efter hans deltagande i Så mycket bättre. Så då kläckte vi idén att anmäla oss som frivilliga medföljande, om hon ville gå. Det ledde sen till att hennes man, som annars anser sig mera vara en hårdrockstyp, också kom med. Och showen var verkligen både se- och hörvärd. Vi satt rätt nära scenen, men tyvärr fick jag inte någon bra bild därifrån.
I torsdagens blogginlägg citerade min mamma Edit Södergran. Det gjorde hon apropå Strömstedt. Jag hade just berättat om mina helgplaner. Mamma kom då plötsligt ihåg en sommarkurs på Geijersgården för många år sedan, då hon, Bo och Margareta Strömstedt varit med. De läste bland annat Edit Södergran…
#blogg100
#storhetsvansinne
Ett gym för tanter
När jag var i Florida kom jag igång med cykelträning varannan dag. Det mådde mitt skadade knä väldigt bra av. På GIH, rätt nära mig, finns ett bad med gym. Här har jag tränat av och till genom åren. Nu är det dags igen. Tack vare att lokalen ska stängas för renovering 29/5, betalar man just nu bara 270:- för månadskort, som gäller både gym och bad. En av de stora fördelarna med gymmet och badet här, är omklädningsrummen. Här finns riktiga gammaldags låsbara bås, perfekta för en bekväm tant som gillar utrymme och avskildhet. Så här glad blev jag av det, redan innan jag tränat. Nu när endorfinerna far runt i kroppen mår jag ännu bättre. Det ger mersmak inför framtiden!
#blogg100
Edit, mamma, Gud och jag
Idag har jag hälsat på mamma på äldreboendet i Uppsala. Under mitt besök kom mamma att tänka på en dikt av Edit Södergran, som hon kunnat utantill. Nu kom hon varken på titeln eller mer än någon lösryckt rad.
Tack vare mamma lärde jag mig tidigt att läsa poesi. Hon gläds åt att citera sina älsklingsdikter. Mamma verkar inte rädd för att ställa existentiella frågor eller att vara för djup. På det sättet liknar hon Edit Södergran. På tåget hem hittar jag den här dikten av Edit, som jag tror är den mamma sökte efter i minnet, på Projekt Runebergs sida:
GUD
Gud är en vilobädd, på den vi ligga utsträckta i alltet
rena som änglar, med helgonblå ögon besvarande stjärnornas hälsning;
gud är en kudde mot vilken vi luta vårt huvud, gud är ett stöd för vår fot;
gud är ett förråd av kraft och ett jungfruligt mörker;
gud är det oseddas obefläckade själ och det outtänktas redan förruttnade kropp;
gud är evigheternas stående vatten;
gud är intets fruktbara frö och de nedbrunna världarnas handfull av aska;
gud är insekternas myriader och rosornas extas;
gud är en tom gunga mellan intet och alltet;
gud är ett fängelse för alla fria själar;
gud är en harpa för den starkaste vredens hand;
gud är vad längtan kan förmå att stiga ned på jorden!
#blogg100
angaho 