En av mina krukväxter skickar ut långa skott, som letar efter ljus och någonting att fästa vid. Det känner jag igen. Jag söker också ljus och fäste just nu, i mitt utbyte med omgivningen. Det är sårbart att fortsätta växa i en riktning, utan att veta vart den leder. Det är å andra sidan enda möjligheten. Hur mycket jag än ser, hör, känner – tar in med alla mina sinnen – och hur mycket jag än lär mig – assimilerar och analyserar det jag tagit in – kan jag inte förutspå framtiden. Bara växa vidare…
#blogg100
Iscensättning
Har du hört talas om Instagram-husbands? När samlivet inriktas på att hitta bilder som passar att visa upp på kontot. Som här: http://instagramhusband.tumblr och här https://youtu.be/fFzKi-o4rHw
I min iver att kommunicera i alla möjliga (och snudd på omöjliga) medier, började jag tidigt att lägga upp foton på nätet. Innan smartphones slog igenom på bred front, hade jag en mobiltelefon från Sharp, som – just då jag köpte den – gav bäst bildkvalitet av alla mobilkameror på marknaden. I början höll jag mig mest till semesterbilder, kanske en och annan blomma. Motiven utökades efterhand till mer vardagliga situationer. Så småningom har mobilen börjat komma fram hela tiden. Nästan vilken aktivitet som helst kan helt plötsligt börja styras av bildvinklar och ljus. Det blir störande till slut, både för ”modeller” och ”fotograf” om hela livet ska iscensättas på det viset. Jag tränar därför på att avstå från att göra det för ofta.
Å andra sidan gillar vi båda att fotografera och att titta på bilder. Bilden nedan tog jag i den japanska trädgården i Springfield, Missouri, för ganska exakt fem år sedan. Den får bli dagens avrundning.
#blogg100
Väljer du vad du visar?
En blogg kan likna en dagbok. Privata händelser beskrivs i ord och bilder. Samtidigt finns medvetenheten om den osynliga och potentiella läsarkretsen med i bakhuvudet på bloggaren. Ett filter uppstår automatiskt, som i all kommunikation. Om allt som pågår inom oss uttrycks på en gång, blir det lätt kaos. Ibland finns en estetik i det kaotiska uttrycket. Som i punk eller en del avantgardistisk konst. Oavsett vad jag skriver, riktar jag mig ändå alltid till en framtida läsare, om så bara en ny version av mig själv. Texten blir till i en fiktiv dialog med den läsaren. ”Det där blev konstigt! Okej, då ändrar vi det.” Jag använder flera sociala medier. Facebook, Instagram och LinkedIn. Och sen bloggen. Min bild av verkligheten förändras genom att scrolla på telefonen och se alla inlägg som dyker upp. Ibland får jag ett ryck och ”städar” lite, putsar på bilden av mig själv. Samtidigt tänker jag att andra dels har fullt upp med sig själva och dels lätt kan se igenom mina försök att försköna berättelsen om vem jag är. Så jag kan lika gärna låta inspirationen styra vad jag publicerar på nätet och i vilket forum jag gör det. Sen har jag som tur är en riktig, analog dagbok av papper. I den skriver jag tre sidor varje morgon. De sidorna får bara jag läsa. Det är mycket sällan jag går tillbaka till tidigare anteckningar och gör det. Ofta känns det jag skrivit om överspelat, när jag väl fått ner det på papper. Som att själva skrivprocessen (för hand, helst när jag nyss vaknat) har en magisk kraft, som ger mig styrka. Så jag väljer definitivt att avstå från att skriva om vissa saker på nätet, eftersom jag har andra sätt att få utlopp för de tankarna och känslorna. Leve dagboken av papper!
#blogg100
Underbart är kort
Nu är jag ledig igen. Jag kan ge mig ut på ängarna och njuta av våren -här och nu.
Uppdraget i Huddinge blev kortare än planerat. Jag arbetade för bemanningsfirma och då kan förutsättningarna för arbetet förändras fort. Det var roligt att återse den här delen av Stor-Stockholm. Jag bodde i Huddinge under delar av utbildningen till sjukgymnast. Nära och bra till Flemingsberg, där Campus Huddinge ligger och de flesta kurserna gick. Här i Huddinge kommun finns stora grönområden och fina gamla villor. Jag har sett gullris slå ut och blivit nostalgisk över hus med brutna tak, som liknar mitt barndomshem i Uppsala. Nu är min tid i här i omgivningarna slut för den här gången och jag tackar för mig. Mot Stockholms central!
#blogg100
Skapande svenska
I ett tidigare blogginlägg http://wp.me/p7hX4l-K publicerade jag en gammal text från 1980. Den hösten gick jag kurs i Skapande svenska på Uppsala universitet. I slutet av terminen gavs en antologi ut, med smakprov på alla kursdeltagares texter. Vi var två tjejer som fick i uppdrag att göra layouten till boken. Titeln på boken – Speglingar – hade vi i kursen kommit fram till, efter långa diskussioner. Jag minns inte längre om vi valde titel först och bild på omslaget sedan, eller tvärtom.
Händerna på bilden, en teckning av Dürer, föreställer egentligen en bedjande människas händer. De sammanförda handflatorna används för att hälsa, visa vördnad och tacksamhet i många kulturer. När vi firar Lucia skrider hon fram och sprider ljus i mörkret, med händerna i samma gest. På något sätt sammanfattade bilden allt det vi i kursen gått igenom tillsammans, tyckte jag. I texterna vi skrev blottade vi oss för varandra, på ett sätt som kunde kännas mycket utlämnande. Framför allt eftersom vi skulle kommentera och ge varandra återkoppling, utan att ha lärt oss ge konstruktiv kritik. Många blev osams och förorättade, kände sig missförstådda. Ändå framhärdade vi och fortsatte att skriva, läsa och ge kritik.
Idag känner jag en värme och inspiration av att titta på omslaget. All text speglar sammanhanget den blir till i. Händerna har varit med och skapat texten, fortsätter att skapa texter. Fingrarna berör tangenter och fogar bokstav efter bokstav, tecken efter tecken, till ord och meningar. Kursen är slut sedan många år, men skapande svenska fortsätter…
#blogg100
Med ögon känsliga för grönt
Kom att tänka på Barbro Hörbergs sång ”Med ögon känsliga för grönt” när jag var ute och gick ikväll, efter regnet. I texten finns en rad om ”kastanjeblad som paraplyer”. Kastanjerna i parken intill mitt hus håller på att slå ut. Varje vår när jag ser bladen vecklas ut kommer jag ihåg låten och sjunger den ur minnet. Nu letade jag upp den på Youtube.
I klippet jag länkar till, berättar hon först om bakgrunden till låten, på ett väldigt rörande sätt, innan hon börjar sjunga. Kära läsare, var så god och njut: http://youtu.be/Wmr25eOrmRA
Och kanske lite körsbärsblom som avslutning på veckans sista blogginlägg:
#blogg100
Aprilväder och jobb
Dagen började med strålande sol och klarblå himmel. Det såg jag från balkongen när jag gick ut i pyjamas efter en riktigt lång sovmorgon. Jag behövde vila efter en intensiv arbetsvecka, då jag gått upp tidigt varje morgon. Sen dröjde det tills jag kom ut och då hade det mulnat på, för att plötsligt börja hagla. Jag cyklade i vindjacka och regnbyxor till GIH-badet för att träna. Det haglade samtidigt som solen lyste, ett speciellt ljus blev det. På vägen fotade jag det här: 
Konstnären som gjort texten av engångsmuggar, berättar i Östermalmsnytt att han satte upp dem som ett svar på sin pappas fråga: ”När ska du skaffa ett riktigt jobb?” De vita muggarna lyste upp i gråvädret. Jag funderade över vad ett riktigt jobb är och vem som avgör det. Nu i kväll har jag varit på bio och sett ”Eye in the sky” där Helen Mirren spelar överste. Soldat – vad är det för jobb egentligen? Eller att jobba med film, är det ett riktigt jobb? Vad säger du som läser det här?
#blogg100
Ordens makt
Den här bilden dök upp hos en vän (och släkting) på Fejjan. Den fick mig att skratta och påminde mig om hur roligt det är att leka med ord. Efter en intensiv vecka löper texten trögare än vanligt, så här på fredagkvällen. Kanske tar jag mitt skrivande för mycket på allvar?
Ord i låttexter har en särskild makt, som när Prince sjunger:
I’m not a woman, I’m not a man, I am something you can never understand.
I would die 4 you, 1984
På pendeltåget hem idag hörde jag två välklädda och chica kvinnor göra annorlunda ljud. De talade ett språk jag varken förstod eller kunde identifiera. Den ena av dem berättade, när jag frågade henne, att de var från Mongoliet. Plötsligt tänkte jag på jurtor, stäpplandskap och hästar, trots att kvinnorna var klädda för storstadsliv. Den ena hade stora och mörka solglasögon på sig och en tjusig handväska i läder. Jag har länge drömt om att resa till Mongoliet. Min dröm bygger på historier från en svunnen tid, i böcker som jag läste som barn. Nya ord och berättelser kanske beskriver landet bättre? Förresten, vilket land kommer giraffhallicken ifrån? Serien http://piecomic.tumblr.com/tagged/favorite kommer från USA, vad jag vet. Och jordens alla länder ligger på samma planet i alla fall. Som snurrar vidare in i helgen!
#blogg100
Ny på jobbet
Det här skriver jag på väg hem med pendeln. Huvudet känns lätt och hjärnan lite överhettad, efter första dagen på nytt jobb. Aleris Hemrehab i Älvsjö och Huddinge har fått förstärkning, av undertecknad och en arbetsterapeut. Henne har jag jobbat ihop med tidigare. Bilden med Alerisskylten sedd från pendeltågsstationen, tog jag imorse, precis när jag klivit av tåget i Huddinge. Då var vädret vackert och himlen blå. Dagen har varit spännande och rolig. De känslorna håller i sig även nu, när det har mulnat på. Vi får se hur det känns längre fram…
Fortsättning följer!
#blogg100
Fredagsmys?
Brukar du också sjunka ner lite djupare i soffan just på fredagar? Kanske oavsett arbetstider eller livssituation? Det är liksom en kollektiv ritual, som är så oerhört lätt att bli en del av. Kravlös och trygg, återkommer varje vecka. Och just nu går Let’s dance. Lätt att titta på, gör inget om man missar lite. Glitter, glamour och intressanta ordvändningar, för oss som går igång på nördiga sätt att beskriva rörelse. Ikväll har vi ätit på kvarterskrogen och sluppit disk. Och i soffan bredvid mig sitter en man som uppskattar mysiga hemmakvällar. Det är fredagkväll. Ha det gott kära läsare, det ska jag!
#blogg100
angaho 