Publicerad den av angaho

Moln

  ”The way of the white clouds” heter en bok av mystikern Osho. Den läste jag i tjugoårsåldern och kände igen något, mindes något. 

Varifrån minnet kom vet jag fortfarande inte. Bara att den kvalitén – som de vita molnen har – hela tiden finns och bara väntar på uppmärksamhet. Allt skiftar, hela tiden; tankar och känslor växlar; situationer uppstår, pågår och löses upp i något annat. 

Går det att medvetet välja en tillvaro som liknar de vita molnens? Det verkar så i alla fall. Zen-mästare, Sufi-mystiker och Tibetanska lamor har beskrivit varianter på samma tema. 

Och även en värmländska:

”Det var en gång en sjö som lyste och blänkte blå, långt långt borta på Världens Tak, i ett land som heter Tibet. Den sjön var så spegelklar, att fåglarna som flög över den, i svindlande ögonblick inte visste vad som var upp eller ner, himmel eller sjö, spegling eller verklighet.

Alldeles nere vid strandkanten låg Pema på rygg i gräset och följde de vita molnens väg. Han smakade på ett vårgrönt strå, höjde sig på armbågarna och såg ut över sjön. Sjön gav honom ett blått ögonkast och Pema log tillbaka.

Du har säkert själv legat på rygg i gräset så där som Pema, tittat upp mot himlen och funderat och tänkt. Annars måste du pröva det så fort du kan. Då ska du få se hur molnen förvandlar sig och i lekar glider in och ut och om varandra. Då ska du få se hur de väver tunna slöjor av ljus, hur de tätnar och samlar sig. De formar sig till precis vad du vill. Och då hisnar du som Pema hisnade; över himlen, jorden och det spretiga gräset.” 

Ur ”Det var en gång en sjö” av Elisabet Härenstam. 

Publicerad den av angaho · 2 kommentarer

Återseende

  
Idag träffade jag åter en av mina kurskamrater från ”Hjälpa andra – sorgbearbetning”. Vi fikade efter en promenad på Djurgården, då vi tittade på träd och blommor, medan vi pratade om allt möjligt. I processen som kursen lär ut ingår att arbeta med sina egna förluster. Så vi pratade förstås mycket om det också. Under promenaden mötte vi två små vita hundar, westies. När jag var liten hade jag en sådan hund. Minos hette han. Honom tillät jag mig inte att sörja när han dog. Jag var då tjugo år och det fanns flera människor i min närhet som nyligen dött. Det kändes futtigt att sörja en hund, i jämförelse. Nu så här långt efteråt förstår jag att det helt enkelt gjorde för ont just då. De vita hundarna och deras människor dök upp på fiket sen och satt rätt nära oss. Det kändes som en hälsning från Minos.

#blogg100

Publicerad den av angaho · 1 kommentar

Edit, mamma, Gud och jag

  
 Idag har jag hälsat på mamma på äldreboendet i Uppsala. Under mitt besök kom mamma att tänka på en dikt av Edit Södergran, som hon kunnat utantill. Nu kom hon varken på titeln eller mer än någon lösryckt rad.

Tack vare mamma lärde jag mig tidigt att läsa poesi. Hon gläds åt att citera sina älsklingsdikter. Mamma verkar inte rädd för att ställa existentiella frågor eller att vara för djup. På det sättet liknar hon Edit Södergran. På tåget hem hittar jag den här dikten av Edit, som jag tror är den mamma sökte efter i minnet, på Projekt Runebergs sida:

GUD
Gud är en vilobädd, på den vi ligga utsträckta i alltet 
rena som änglar, med helgonblå ögon besvarande stjärnornas hälsning; 

gud är en kudde mot vilken vi luta vårt huvud, gud är ett stöd för vår fot; 

gud är ett förråd av kraft och ett jungfruligt mörker; 

gud är det oseddas obefläckade själ och det outtänktas redan förruttnade kropp; 

gud är evigheternas stående vatten; 

gud är intets fruktbara frö och de nedbrunna världarnas handfull av aska; 

gud är insekternas myriader och rosornas extas; 

gud är en tom gunga mellan intet och alltet; 

gud är ett fängelse för alla fria själar; 

gud är en harpa för den starkaste vredens hand; 

gud är vad längtan kan förmå att stiga ned på jorden!

#blogg100

Publicerad den av angaho

Tillbaka i vardagen

  Efter en resa är min tvättkorg oftast full. Så även denna gång och tvättstugan fick besök under några timmar. Hushållsarbete har en lugnande effekt på mig. Upprepningen av arbetsmoment och den intima känslan av att vårda mina tillhörigheter känns behagliga. De som hävdar att vi älskar våra saker för mycket, har missförstått något, tror jag.

Det är inte kärleken till sakerna som är problemet. Istället är det begäret efter fler och nya saker eller rädslan att förlora dem vi äger,  som skapar svårigheter. Kärlek kan riktas åt alla håll, både mot levande varelser och döda ting. Överallt där kärleken får ta plats, skapas skönhet och ordning. Så och i tvättstugan.

#blogg100

Publicerad den av angaho

Packa kappsäck

  Det spelar ingen roll hur ofta jag reser. Att behöva välja vad som ska ner i väskan är alltid lika svårt. Särskilt när jag reser från kyla till värme. Efter en lång vinter med mycket kurande i lager på lager av tyg, ska jag plötsligt röra mig bland andra människor iklädd sommarkläder. Det känns som om de där plaggen tillhör någon annan. Så i packandet ingår att prova kläderna och gå omkring lite hemma i lägenheten. Det får ta sin tid. Då kanske jag slipper släpa med mig sånt jag inte vill använda när jag väl är framme. Å andra sidan är det roligt att ha en del att välja på. Fast inte för mycket, då går det åt för mycket tid att hålla reda på grejorna. Det är med andra ord många känslosamma val som ska göras, så nu har jag inte tid att blogga mer idag. Resfeber!

#blogg100

Publicerad den av angaho · 5 kommentarer

Återhämtning 

  För ungefär en månad sedan gick jag kursen ”Hjälpa andra”, en certifieringskurs för den som vill hjälpa och handleda andra i sorg. Mer än halva kursen ägnades åt att bearbeta egna förluster. Och för att kunna arbeta rekommenderas att vi som gått kursen ser över minst tio relationer, innan vi är redo att hjälpa någon annan. Idag var jag på den månadsvisa kostnadsfria återträff som ingår i kursen. Jag träffade en av mina kurskamrater och två kvinnor som gått kurs tidigare. Det värmde hjärtat att möta dem.

#blogg100

Publicerad den av angaho

Gamla vänner

   På mammas äldreboende träffar jag några gamla vänner. Kvinnans mamma bor där. Vi ”barn” känner varandra delvis genom att våra föräldrar gjorde det. Senare i livet träffades vi igen och arbetade tillsammans med texter för ett meditationscenters program. Det utvecklas nu en trivsam stämning runt middagsbordet. 

Bonaden på bilden hade min mamma i sitt gästrum förr. Idag kunde jag också hjälpa henne att få kontakt med en gammal vän från Norge. Norskan hade just fyllt jämn födelsedag och blev mycket rörd över att höra mammas röst. Delad glädje kan kännas mer än dubbel glädje!

#blogg100

Publicerad den av angaho

Om inspiration

  Att skjuta upp är ett beteende jag känner väl till. Det innebär att när dagens blogginlägg ska skrivas är jag trött och tom inuti. Saknar inspiration. I det här läget brukar jag leta bilder i telefonen. Det brukar sätta igång flödet och skrivandet. Den här bilden tog jag alldeles i början av den här bloggomgången. Jag tänkte att färgerna var inspirerande. Det skulle vara lätt att skriva något med utgångspunkt från bilden. När jag vid detta tidigare tillfälle började skriva, kändes det alldeles fel. Jag valde en annan bild den dagen. 

Så nu får den här färgglada bilden illustrera bloggarens våndor över bristande inspiration. Den visar också hur uppskjutande kan skapa oväntade nya kombinationer av ord och bild.

#blogg100

Publicerad den av angaho

En särskild klocka

  Klangen av klockor fascinerar mig: En Gong-Gong, kyrkklockor, klangskålar och bjällror, Michael Oldfields stycke Tubular Bells. Klockan på bilden köpte jag vid mitt enda, allt för korta, besök i Japan. Under några timmar kunde jag då gå runt i ett zen kloster, tillsammans med andra turister. Den har fått inleda meditationsstunder, vid alldeles särskilda tillfällen. I vanliga fall hänger den i mitt sovrumsfönster, som en sorts amulett. Den har en spröd och ren, ganska lång klang. 
#blogg100

Publicerad den av angaho

Ge ett ansikte

  Vad visar den här bilden? Jag är kanske fel person att fråga, eftersom det är en så kallad selfie, tagen tidigare idag. Det känns helt enkelt som att det är dags att ge Angaho ett ansikte. Hej läsare!

#blogg100