Publicerad den av angaho · 1 kommentar

Iscensättning

Har du hört talas om Instagram-husbands? När samlivet inriktas på att hitta bilder som passar att visa upp på kontot. Som här: http://instagramhusband.tumblr och här https://youtu.be/fFzKi-o4rHw

I min iver att kommunicera i alla möjliga (och snudd på omöjliga) medier, började jag tidigt att lägga upp foton på nätet. Innan smartphones slog igenom på bred front, hade jag en mobiltelefon från Sharp, som – just då jag köpte den – gav bäst bildkvalitet av alla mobilkameror på marknaden. I början höll jag mig mest till semesterbilder, kanske en och annan blomma. Motiven utökades efterhand till mer vardagliga situationer. Så småningom har mobilen börjat komma fram hela tiden. Nästan vilken aktivitet som helst kan helt plötsligt börja styras av bildvinklar och ljus. Det blir störande till slut, både för ”modeller” och ”fotograf” om hela livet ska iscensättas på det viset. Jag tränar därför på att avstå från att göra det för ofta.

Å andra sidan gillar vi båda att fotografera och att titta på bilder. Bilden nedan tog jag i den japanska trädgården i Springfield, Missouri, för ganska exakt fem år sedan. Den får bli dagens avrundning.


#blogg100

Publicerad den av angaho · 1 kommentar

Tidens tand

En ny månad börjar idag. Den månad jag föddes, som jag tycker så mycket om och samtidigt känner vemod inför; hur tiden går. Bilden föreställer en fossil jag har på fönsterbrädet. En påminnelse om ett längre tidsperspektiv, som tröstar mig lite: Att just min existens bara är en del av en lång kedja av liv. Jag har suttit med mitt pappersarbete inför deklarationen nu på eftermiddagen. Innan dess, gick vi en solig långpromenad i Liljansskogen. Vi kunde sitta ute och äta.

 Harpaviljongen är ett av våra favoritställen och personalen hejar ofta glatt när vi kommer. Under lunchen pratade mitt sällskap om förestående eller pågående pension. För mig dröjer det något tiotal år, men jag har många äldre vänner och bekanta. Deras samtal väcker mina funderingar över tidens gång.

 Jag föreställer mig tidens tand. Hur den biter av och tuggar sönder allt till mindre bitar efterhand. Och att bitarna till slut smälts, spottas ut och formas om till något helt nytt, i ett evigt flöde.

#blogg100

Publicerad den av angaho · 2 kommentarer

Väljer du vad du visar?

En blogg kan likna en dagbok. Privata händelser beskrivs i ord och bilder. Samtidigt finns medvetenheten om den osynliga och potentiella läsarkretsen med i bakhuvudet på bloggaren. Ett filter uppstår automatiskt, som i all kommunikation. Om allt som pågår inom oss uttrycks på en gång, blir det lätt kaos. Ibland finns en estetik i det kaotiska uttrycket. Som i punk eller en del avantgardistisk konst. Oavsett vad jag skriver, riktar jag mig ändå alltid till en framtida läsare, om så bara en ny version av mig själv. Texten blir till i en fiktiv dialog med den läsaren. ”Det där blev konstigt! Okej, då ändrar vi det.” Jag använder flera sociala medier. Facebook, Instagram och LinkedIn. Och sen bloggen. Min bild av verkligheten förändras genom att scrolla på telefonen och se alla inlägg som dyker upp. Ibland får jag ett ryck och ”städar” lite, putsar på bilden av mig själv. Samtidigt tänker jag att andra dels har fullt upp med sig själva och dels lätt kan se igenom mina försök att försköna berättelsen om vem jag är. Så jag kan lika gärna låta inspirationen styra vad jag publicerar på nätet och i vilket forum jag gör det. Sen har jag som tur är en riktig, analog dagbok av papper. I den skriver jag tre sidor varje morgon. De sidorna får bara jag läsa. Det är mycket sällan jag går tillbaka till tidigare anteckningar och gör det. Ofta känns det jag skrivit om överspelat, när jag väl fått ner det på papper. Som att själva skrivprocessen (för hand, helst när jag nyss vaknat) har en magisk kraft, som ger mig styrka. Så jag väljer definitivt att avstå från att skriva om vissa saker på nätet, eftersom jag har andra sätt att få utlopp för de tankarna och känslorna. Leve dagboken av papper!

#blogg100

Publicerad den av angaho

Rundan

Vi är nog många som har våra rundor. Den där alldeles lagom långa promenaden på sisådär en halvtimme. När det är dags att rasta sig, få luft och ny energi. Just den här rundan blev en vana för många år sen. Min kurskamrat och jag träffades då hos mig för att jobba med vår C-uppsats. Det var i mitten av december. För att hinna få lite dagsljus under eftermiddagen behövde vi komma iväg ut på Gärdet. Rundan behövde vara tillräckligt lång för att ge den effekt vi eftersträvade, men tillräckligt kort för att vi lätt skulle kunna fortsätta jobba där vi slutade, när vi kom tillbaka. Den fungerar fortfarande på det sättet, när jag arbetar med något hemma. Det finns massor av fina promenadvägar där jag bor. Men ibland vill jag inte bli för uppslukad av omgivningen och slippa tänka på vilken väg jag går. Så var det idag. Även om det var mulet var det fint att se himlen, gräset och träden under rundan.

#blogg100

Publicerad den av angaho

Underbart är kort

Nu är jag ledig igen. Jag kan ge mig ut på ängarna och njuta av våren -här och nu.

Uppdraget i Huddinge blev kortare än planerat. Jag arbetade för bemanningsfirma och då kan förutsättningarna för arbetet förändras fort. Det var roligt att återse den här delen av Stor-Stockholm. Jag bodde i Huddinge under delar av utbildningen till sjukgymnast. Nära och bra till Flemingsberg, där Campus Huddinge ligger och de flesta kurserna gick. Här i Huddinge kommun finns stora grönområden och fina gamla villor. Jag har sett gullris slå ut och blivit nostalgisk över hus med brutna tak, som liknar mitt barndomshem i Uppsala. Nu är min tid i här i omgivningarna slut för den här gången och jag tackar för mig. Mot Stockholms central! 


#blogg100

Publicerad den av angaho

Skapande svenska

I ett tidigare blogginlägg http://wp.me/p7hX4l-K publicerade jag en gammal text från 1980. Den hösten gick jag kurs i Skapande svenska på Uppsala universitet. I slutet av terminen gavs en antologi ut, med smakprov på alla kursdeltagares texter. Vi var två tjejer som fick i uppdrag att göra layouten till boken. Titeln på boken – Speglingar –  hade vi i kursen kommit fram till, efter långa diskussioner. Jag minns inte längre om vi valde titel först och bild på omslaget sedan, eller tvärtom. 

Händerna på bilden, en teckning av Dürer, föreställer egentligen en bedjande människas händer. De sammanförda handflatorna används för att hälsa, visa vördnad och tacksamhet i många kulturer. När vi firar Lucia skrider hon fram och sprider ljus i mörkret, med händerna i samma gest. På något sätt sammanfattade bilden allt det vi i kursen gått igenom tillsammans, tyckte jag. I texterna vi skrev blottade vi oss för varandra, på ett sätt som kunde kännas mycket utlämnande. Framför allt eftersom vi skulle kommentera och ge varandra återkoppling, utan att ha lärt oss ge konstruktiv kritik. Många blev osams och förorättade, kände sig missförstådda. Ändå framhärdade vi och fortsatte att skriva, läsa och ge kritik. 

Idag känner jag en värme och inspiration av att titta på omslaget. All text speglar sammanhanget den blir till i. Händerna har varit med och skapat texten, fortsätter att skapa texter. Fingrarna berör tangenter och fogar bokstav efter bokstav, tecken efter tecken, till ord och meningar. Kursen är slut sedan många år, men skapande svenska fortsätter…

#blogg100

Publicerad den av angaho · 3 kommentarer

Med ögon känsliga för grönt

Kom att tänka på Barbro Hörbergs sång ”Med ögon känsliga för grönt” när jag var ute och gick ikväll, efter regnet. I texten finns en rad om ”kastanjeblad som paraplyer”. Kastanjerna i parken intill mitt hus håller på att slå ut. Varje vår när jag ser bladen vecklas ut kommer jag ihåg låten och sjunger den ur minnet. Nu letade jag upp den på Youtube.

 I klippet jag länkar till, berättar hon först om bakgrunden till låten, på ett väldigt rörande sätt, innan hon börjar sjunga. Kära läsare, var så god och njut: http://youtu.be/Wmr25eOrmRA

Och kanske lite körsbärsblom som avslutning på veckans sista blogginlägg:


#blogg100

Publicerad den av angaho

Från att uthärda till att fira

  För många år sen, då jag nyss fyllt tjugo år, träffade jag på Osho’s dynamiska meditation. Jag hade tränat Hatha yoga något år och var dedikerad till den träningen. Så pass att jag åkte från Uppsala till Stockholm en gång i veckan för att öva med min lärare Carlos. I yogan var det allvarligt och jag uppfattade att många svårigheter skulle uthärdas, tolereras. På meditationscentret i Uppsala, där Osho’s lärljungar samlades för att meditera, var det en helt annan, mer uppsluppen stämning. Jag smittades av glädjen där och fick lära mig att ha en lekfull attityd till meditation. Och genom det förändrades min attityd till hela livet. Mer celebration – att fira – och mindre tolerans – att uthärda. För att uppleva djup glädje behöver vi få uppleva djup sorg. Samtidigt behöver vi få kunna vara flamsiga och ytliga emellanåt. Våra uttryck varierar hela tiden. Och vi behöver inte nöja oss med att andra tolererar oss. Det finns sammanhang där vi firar livet; celebrerar våra möjligheter, genom att tillåta alla färger och former att vara. Jag söker upp och vårdar sådana sammanhang; ser hur de växer!

Som i Laleh’s låt ”Bara få va mig själv”:

http://youtu.be/tzln6GO4yHY
#blogg100

Publicerad den av angaho · 2 kommentarer

Lunchpaus på Saltå kvarns café

   
    
    
 Vi är lite trötta så här dagen efter festen. I natt sov vi gott i Nyköping-svågerns lya. Resan hem bjuder på vackra vyer i det vårfagra landskapet längs Kustvägen.”Det leende Sörmland” brukar min lokalpatriotiske make alltid kalla sin barndoms landskap, oavsett årstid eller väder. Nu när lövsprickningen just har börjat, stämmer uttrycket väl. När vi lämnat Kustvägen för E4:an behöver vi mat för att orka vidare. Saltå Café, alldeles utanför Järna, är en favorit. Min farmor, som var antroposof, bodde i Ytterjärna och kände grundarna av Saltå kvarn. Idag träffar jag på en bekant från Mindfulnessgruppen, inne på caféet. Parkeringen är full och det pågår en loppis i huset intill. Det känns ändå fridfullt vid den lilla ån och soppan smakar bra. Med nya krafter fortsätter vi färden hemåt.

#blogg100

Publicerad den av angaho

Varför?

  För att jag kan. För att se hur det går. Det är femte året i rad den här utmaningen händer och andra gången jag själv deltar. Just idag – när det ändå har pågått dagligen sen 1/3, tryter inspirationen rejält. http://bisonblog.se/2016/02/blogg100-femte-aret-i-rad/

Så varför inte metablogga? Blogga om att blogga, liksom. Förra gången körde jag bloggen kopplad till en hemsida. Den här gången prövar jag WordPress Iphone-app. Lätt att bara fånga något i ögonblicket liksom. Fast sen går jag in och redigerar ändå… Det är språket jag vill åt. Rytmen!

#blogg100