Publicerad den av angaho

I den japanska trädgården

  I eftermiddag var en kompis och jag i den japanska trädgården, en del av den stora Bergianska trädgården. Det regnade. Nyss var det solsken. Typiskt aprilväder. På bron över till den lilla ön i dammen stannade vi till och jag tog bilder. 

Allting i en japansk trädgård är symboler för att uppnå harmoni: Broar, dammar, stenläggning, träd och andra växter.

När jag bodde ett år i Springfield, Missouri, hittade jag en japansk trädgård även där. Dit körde jag (i USA tar man sig fram med bil), när jag behövde hitta min inre harmoni under tider av stress. 

En lugn och glad stämning infinner sig lätt i den japanska trädgården. Harmoni och frid.

  
#blogg100

Publicerad den av angaho

Moln

  ”The way of the white clouds” heter en bok av mystikern Osho. Den läste jag i tjugoårsåldern och kände igen något, mindes något. 

Varifrån minnet kom vet jag fortfarande inte. Bara att den kvalitén – som de vita molnen har – hela tiden finns och bara väntar på uppmärksamhet. Allt skiftar, hela tiden; tankar och känslor växlar; situationer uppstår, pågår och löses upp i något annat. 

Går det att medvetet välja en tillvaro som liknar de vita molnens? Det verkar så i alla fall. Zen-mästare, Sufi-mystiker och Tibetanska lamor har beskrivit varianter på samma tema. 

Och även en värmländska:

”Det var en gång en sjö som lyste och blänkte blå, långt långt borta på Världens Tak, i ett land som heter Tibet. Den sjön var så spegelklar, att fåglarna som flög över den, i svindlande ögonblick inte visste vad som var upp eller ner, himmel eller sjö, spegling eller verklighet.

Alldeles nere vid strandkanten låg Pema på rygg i gräset och följde de vita molnens väg. Han smakade på ett vårgrönt strå, höjde sig på armbågarna och såg ut över sjön. Sjön gav honom ett blått ögonkast och Pema log tillbaka.

Du har säkert själv legat på rygg i gräset så där som Pema, tittat upp mot himlen och funderat och tänkt. Annars måste du pröva det så fort du kan. Då ska du få se hur molnen förvandlar sig och i lekar glider in och ut och om varandra. Då ska du få se hur de väver tunna slöjor av ljus, hur de tätnar och samlar sig. De formar sig till precis vad du vill. Och då hisnar du som Pema hisnade; över himlen, jorden och det spretiga gräset.” 

Ur ”Det var en gång en sjö” av Elisabet Härenstam. 

Publicerad den av angaho · 2 kommentarer

Återseende

  
Idag träffade jag åter en av mina kurskamrater från ”Hjälpa andra – sorgbearbetning”. Vi fikade efter en promenad på Djurgården, då vi tittade på träd och blommor, medan vi pratade om allt möjligt. I processen som kursen lär ut ingår att arbeta med sina egna förluster. Så vi pratade förstås mycket om det också. Under promenaden mötte vi två små vita hundar, westies. När jag var liten hade jag en sådan hund. Minos hette han. Honom tillät jag mig inte att sörja när han dog. Jag var då tjugo år och det fanns flera människor i min närhet som nyligen dött. Det kändes futtigt att sörja en hund, i jämförelse. Nu så här långt efteråt förstår jag att det helt enkelt gjorde för ont just då. De vita hundarna och deras människor dök upp på fiket sen och satt rätt nära oss. Det kändes som en hälsning från Minos.

#blogg100

Publicerad den av angaho

Storhetsvansinne

  
Alldeles strax kommer han! (Bilden togs tidigt ikväll.)

Vi var på Hamburger Börs och såg Niklas Strömstedts show Storhetsvansinne. Att vi kom dit är den här avbildade och lätt förklädda kvinnans förtjänst. Hon kom ut som ett Niklas Strömstedt-fan i vintras, när hon var hembjuden till oss på semlor. Vi var själva lite sugna att se Strömstedt, efter hans deltagande i Så mycket bättre. Så då kläckte vi idén att anmäla oss som frivilliga medföljande, om hon ville gå. Det ledde sen till att hennes man, som annars anser sig mera vara en hårdrockstyp, också kom med. Och showen var verkligen både se- och hörvärd. Vi satt rätt nära scenen, men tyvärr fick jag inte någon bra bild därifrån.

I torsdagens  blogginlägg citerade min mamma Edit Södergran. Det gjorde hon apropå Strömstedt. Jag hade just berättat om mina helgplaner. Mamma kom då plötsligt ihåg en sommarkurs på Geijersgården för många år sedan, då hon, Bo och Margareta Strömstedt varit med. De läste bland annat Edit Södergran…

#blogg100
#storhetsvansinne

Publicerad den av angaho

Ett gym för tanter

  När jag var i Florida kom jag igång med cykelträning varannan dag. Det mådde mitt skadade knä väldigt bra av. På GIH, rätt nära mig, finns ett bad med gym. Här har jag tränat av och till genom åren. Nu är det dags igen. Tack vare att lokalen ska stängas för renovering 29/5, betalar man just nu bara 270:- för månadskort, som gäller både gym och bad. En av de stora fördelarna med gymmet och badet här, är omklädningsrummen. Här finns riktiga gammaldags låsbara bås, perfekta för en bekväm tant som gillar utrymme och avskildhet. Så här glad blev jag av det, redan innan jag tränat. Nu när endorfinerna far runt i kroppen mår jag ännu bättre. Det ger mersmak inför framtiden!
#blogg100

Publicerad den av angaho

Tillbaka i vardagen

  Efter en resa är min tvättkorg oftast full. Så även denna gång och tvättstugan fick besök under några timmar. Hushållsarbete har en lugnande effekt på mig. Upprepningen av arbetsmoment och den intima känslan av att vårda mina tillhörigheter känns behagliga. De som hävdar att vi älskar våra saker för mycket, har missförstått något, tror jag.

Det är inte kärleken till sakerna som är problemet. Istället är det begäret efter fler och nya saker eller rädslan att förlora dem vi äger,  som skapar svårigheter. Kärlek kan riktas åt alla håll, både mot levande varelser och döda ting. Överallt där kärleken får ta plats, skapas skönhet och ordning. Så och i tvättstugan.

#blogg100

Publicerad den av angaho

Tropiskt väder

 Idag är första dagen som vi har gemensam semester. Maken var på konferens måndag-torsdag. Han firade sin ledighet med att avstå från att raka sig och att promenera med bar överkropp. Här är han förevigad under en blommande bougainvilla. Annars trivs han bättre på tempererade breddgrader. Vädret var riktigt tryckande under morgonen och förmiddagen. Nu på eftermiddagen har vi hört rejäla åskknallar och sett blixtar över havet. Turisterna är inte lättskrämda och stranden har knappt varit tom, trots vädret.

#blogg100

Publicerad den av angaho

Jetlag i Florida

  Jag är framme efter en lång resa. På vägen hit har jag rört mig bland mängder av människor och i bullriga miljöer. Det är varmt här i Fort Lauderdale och mycket trafik överallt. Efter incheckning på hotellet åt vi lunch och gick en promenad. Jag lämnade min man vid hans konferenscenter och fortsatte ensam. När jag hittade en skuggig och folktom plats nere vid hamnen, kändes den nästan som en sorts helgedom. Jag satt en stund på en bänk intill väggen på huset och tog den här bilden.

#blogg100

Publicerad den av angaho

Packa kappsäck

  Det spelar ingen roll hur ofta jag reser. Att behöva välja vad som ska ner i väskan är alltid lika svårt. Särskilt när jag reser från kyla till värme. Efter en lång vinter med mycket kurande i lager på lager av tyg, ska jag plötsligt röra mig bland andra människor iklädd sommarkläder. Det känns som om de där plaggen tillhör någon annan. Så i packandet ingår att prova kläderna och gå omkring lite hemma i lägenheten. Det får ta sin tid. Då kanske jag slipper släpa med mig sånt jag inte vill använda när jag väl är framme. Å andra sidan är det roligt att ha en del att välja på. Fast inte för mycket, då går det åt för mycket tid att hålla reda på grejorna. Det är med andra ord många känslosamma val som ska göras, så nu har jag inte tid att blogga mer idag. Resfeber!

#blogg100

Publicerad den av angaho

En tappad sko

  Något glimmade till på marken. Jag var ute på en promenad efter lunch hemma, med efterföljande fika på vårt favoritcafé. Maken drog ut på stan efter kaffet och trevligt samtal med en granne, för att leta efter en ny rock. Jag ville hellre vara i det fria och tog en sväng ut i naturen. När jag nu böjde mig ner över det som glimmade, såg jag att det var en mycket liten sko. Kanske hade en mycket liten Askunge passerat här och lämnat sin sko? Jag lät skon ligga kvar, efter att ha fotograferat den. Vem vet, kanske nästa person som hittar den är Askungens prins? När jag kommit hem från promenaden och vilat ett tag dök maken upp. Han hade hittat en finfin rock. I den såg han ut som en prins!