Publicerad den av angaho

I den japanska trädgården

  I eftermiddag var en kompis och jag i den japanska trädgården, en del av den stora Bergianska trädgården. Det regnade. Nyss var det solsken. Typiskt aprilväder. På bron över till den lilla ön i dammen stannade vi till och jag tog bilder. 

Allting i en japansk trädgård är symboler för att uppnå harmoni: Broar, dammar, stenläggning, träd och andra växter.

När jag bodde ett år i Springfield, Missouri, hittade jag en japansk trädgård även där. Dit körde jag (i USA tar man sig fram med bil), när jag behövde hitta min inre harmoni under tider av stress. 

En lugn och glad stämning infinner sig lätt i den japanska trädgården. Harmoni och frid.

  
#blogg100

Publicerad den av angaho

Moln

  ”The way of the white clouds” heter en bok av mystikern Osho. Den läste jag i tjugoårsåldern och kände igen något, mindes något. 

Varifrån minnet kom vet jag fortfarande inte. Bara att den kvalitén – som de vita molnen har – hela tiden finns och bara väntar på uppmärksamhet. Allt skiftar, hela tiden; tankar och känslor växlar; situationer uppstår, pågår och löses upp i något annat. 

Går det att medvetet välja en tillvaro som liknar de vita molnens? Det verkar så i alla fall. Zen-mästare, Sufi-mystiker och Tibetanska lamor har beskrivit varianter på samma tema. 

Och även en värmländska:

”Det var en gång en sjö som lyste och blänkte blå, långt långt borta på Världens Tak, i ett land som heter Tibet. Den sjön var så spegelklar, att fåglarna som flög över den, i svindlande ögonblick inte visste vad som var upp eller ner, himmel eller sjö, spegling eller verklighet.

Alldeles nere vid strandkanten låg Pema på rygg i gräset och följde de vita molnens väg. Han smakade på ett vårgrönt strå, höjde sig på armbågarna och såg ut över sjön. Sjön gav honom ett blått ögonkast och Pema log tillbaka.

Du har säkert själv legat på rygg i gräset så där som Pema, tittat upp mot himlen och funderat och tänkt. Annars måste du pröva det så fort du kan. Då ska du få se hur molnen förvandlar sig och i lekar glider in och ut och om varandra. Då ska du få se hur de väver tunna slöjor av ljus, hur de tätnar och samlar sig. De formar sig till precis vad du vill. Och då hisnar du som Pema hisnade; över himlen, jorden och det spretiga gräset.” 

Ur ”Det var en gång en sjö” av Elisabet Härenstam. 

Publicerad den av angaho

Storhetsvansinne

  
Alldeles strax kommer han! (Bilden togs tidigt ikväll.)

Vi var på Hamburger Börs och såg Niklas Strömstedts show Storhetsvansinne. Att vi kom dit är den här avbildade och lätt förklädda kvinnans förtjänst. Hon kom ut som ett Niklas Strömstedt-fan i vintras, när hon var hembjuden till oss på semlor. Vi var själva lite sugna att se Strömstedt, efter hans deltagande i Så mycket bättre. Så då kläckte vi idén att anmäla oss som frivilliga medföljande, om hon ville gå. Det ledde sen till att hennes man, som annars anser sig mera vara en hårdrockstyp, också kom med. Och showen var verkligen både se- och hörvärd. Vi satt rätt nära scenen, men tyvärr fick jag inte någon bra bild därifrån.

I torsdagens  blogginlägg citerade min mamma Edit Södergran. Det gjorde hon apropå Strömstedt. Jag hade just berättat om mina helgplaner. Mamma kom då plötsligt ihåg en sommarkurs på Geijersgården för många år sedan, då hon, Bo och Margareta Strömstedt varit med. De läste bland annat Edit Södergran…

#blogg100
#storhetsvansinne

Publicerad den av angaho · 1 kommentar

Edit, mamma, Gud och jag

  
 Idag har jag hälsat på mamma på äldreboendet i Uppsala. Under mitt besök kom mamma att tänka på en dikt av Edit Södergran, som hon kunnat utantill. Nu kom hon varken på titeln eller mer än någon lösryckt rad.

Tack vare mamma lärde jag mig tidigt att läsa poesi. Hon gläds åt att citera sina älsklingsdikter. Mamma verkar inte rädd för att ställa existentiella frågor eller att vara för djup. På det sättet liknar hon Edit Södergran. På tåget hem hittar jag den här dikten av Edit, som jag tror är den mamma sökte efter i minnet, på Projekt Runebergs sida:

GUD
Gud är en vilobädd, på den vi ligga utsträckta i alltet 
rena som änglar, med helgonblå ögon besvarande stjärnornas hälsning; 

gud är en kudde mot vilken vi luta vårt huvud, gud är ett stöd för vår fot; 

gud är ett förråd av kraft och ett jungfruligt mörker; 

gud är det oseddas obefläckade själ och det outtänktas redan förruttnade kropp; 

gud är evigheternas stående vatten; 

gud är intets fruktbara frö och de nedbrunna världarnas handfull av aska; 

gud är insekternas myriader och rosornas extas; 

gud är en tom gunga mellan intet och alltet; 

gud är ett fängelse för alla fria själar; 

gud är en harpa för den starkaste vredens hand; 

gud är vad längtan kan förmå att stiga ned på jorden!

#blogg100

Publicerad den av angaho

Tillbaka i vardagen

  Efter en resa är min tvättkorg oftast full. Så även denna gång och tvättstugan fick besök under några timmar. Hushållsarbete har en lugnande effekt på mig. Upprepningen av arbetsmoment och den intima känslan av att vårda mina tillhörigheter känns behagliga. De som hävdar att vi älskar våra saker för mycket, har missförstått något, tror jag.

Det är inte kärleken till sakerna som är problemet. Istället är det begäret efter fler och nya saker eller rädslan att förlora dem vi äger,  som skapar svårigheter. Kärlek kan riktas åt alla håll, både mot levande varelser och döda ting. Överallt där kärleken får ta plats, skapas skönhet och ordning. Så och i tvättstugan.

#blogg100